thesong

Vissa låtar bara vandrar och vandrar och överlever...they don't burn out, they don't fade away för att parafrasera den gamle polisongen Neil Young. Everlasting Love är helt enkelt tillräckligt mycket av ett örhänge för att smycka många artisters kataloger. Anledningen är förstås att det är en genial låt.
     Den skrevs av Buzz Cason och Mac Gayden (de måste ha fått en s.k. Lidnersk knäpp runt 1967 för sedan lämnar de pennan och notpapperen och försvinner in i musikproduktionsdjungeln). Nåväl, Everlasting Loves fem miljoner uppspelningar bara i USA gav nog deg i tråget.
     Egentligen snubblade jag bara (åter) på den här låten (man minns den ju från när man var mindre) tack vare undergroundfilmaren Kenneth Anger. Hans suveräna kortfilm Scorpio Rising från 1964 är späckad med låtar från tiden och fångad i en oväntad sextiotalsperiod sprang jag (givetvis) rakt in i Everlasting Love.
     Egentligen gillar jag inte själva verserna. De är och förblir någon slags stompig soul av gammalt croonersnitt och namn som Gerard Becaud (en fransk Neil Diamond) och Engelbert Humperdinck (en amerikansk Tom Jones) poppar upp i skallen. Detta känns naturligtvis en smula märkligt med tanke på att The Love Affair marknadsfördes som en popkvintett och att sångaren Steve Ellis inte var en dag äldre än 17.
     Emellertid visar detta bara att The Love Affair befann sig i en brytningstid mellan sextiotalssoul och sextiotalspop och det är väl främst det senare som gemene man förknippar med the sweet sixties. Hur som helst blev Everlasting Love en stor hit och det är naturligtvis refrängens förtjänst – en refräng som inte är något annat än en tonårsamorös tuggummibubbla på väg att spricka. Och det är garanterat just refrängen som fått så olika artister som Carlton Cole, U2, Sandra och Gloria Estefan att släppa egna versioner av låten. Dessa skall jag artigt undvika att risa/rosa utan nedan hittar du länkar till dem. Det är upp till dig att välja vilken som förtjänar just din eviga kärlek.

Observera att Robert Knights version är den första gjorda inspelningen av låten.

http://www.youtube.com/watch?v=XkeKOad-9KQ&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=sAHqGGSgxxk

http://www.youtube.com/watch?v=ITLs4umWEFw

http://www.youtube.com/watch?v=45PCiyVZnWI

http://www.youtube.com/watch?v=481XQAOA_6s

http://www.youtube.com/watch?v=ErZl3ZM3Uto&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=uIqEtGz8EFY

/ Tomas

Den här instrumentala jazzlåten är så nära jag kommit till att bli religiös. Den är fruktansvärt bra och närmast metafysisk.
       Som den trogne läsaren av denna blogg med säkerhet vet, så är inte syftet att nödvändigtvis gräva upp och presentera obskyra och i det närmaste okända låtar. Den här låten, komponerad av en av världens mest kända jazzmusiker, återfinns också på dennes mest kända album, A Love Supreme. Många har upptäckt den.
       Jazz is the teacher, Trane is the preacher. Så har det sagts och visst är han stor, John Coltrane. Samarbeten med Dizzy Gillespie, Miles Davis, Monk och Duke. De största. Men just nu i denna krönika spelar namedropping egentligen inte någon roll. Just nu möter vi honom i hans ensamhet.
        Ena sidan av Coltrane är den svettigt envetna saxofonvirtuosen. På andra sidan finner vi den kämpande alkoholisten och heroinisten Coltrane. Och det är inte oviktigt, för A Love Supreme är ett euforiskt verk från en människa som, för att använda en sliten metafor, gått genom elden och funnit en personlig och alltigenom frälsande gud.
        Saxofonen är ett mycket uttrycksfullt instrument och i sig ganska röstlikt, visst är det så? Det kan ibland vara, upplever jag, som att en uppenbart instrumental låt på något sätt blir…halvinstrumental.
       Jag har lyssnat många gånger på John Coltranes Psalm (en total njutning) utan att veta att den egentligen har en text. Ja, du hörde rätt. I vinylutgåvan finns en av Trane nedskriven bön. Och det är nu magin börjar på allvar. Coltrane läser nämligen bönen med sin saxofon. Han har tonsatt vartenda ord med det som är hans röst, instrumentet. Det är inte tungotal. Det är inte pretentiöst. Det är helt fantastiskt. Det låter kanske löjligt men när jag för första gången lyssnade på den här låten med texten framför mig kändes det som att mitt huvud (eller möjligtvis rummet) sakta vreds medsols (jag var helt nykter). Kanske befann jag mig just då i rätt stämning, det var hursomhelst osant bra.
       Soundet i låten är mystiskt och mörkt och Coltranes eminenta trummis Elvin Jones (jag vet, jazztrummisar har alltid sådana namn) är en viktig kugge med sitt rullande trumspel. Det hela är grymt.
       Lika hopplöst oartikulerad som John Coltrane var som intervjuobjekt, (jag stötte på en transkriberad intervju med honom där han mest sa u-huh och mm-hm) lika magisk kan han vara med sin sax, sin mouthpiece. Och det har lätt till en närmast fundamentalistisk dyrkan av honom. Inte nog med att han delar initialer med Jesus Kristus själv, i San Fransiscos The Saint John Coltrane African Orthodox Church har han varit helgonförklarad sedan 1971.
       På denna länk har någon synkat (nästan) texten till musiken. Släck ned i rummet, ta bort alla distraherande inslag och möt Trane när han är som bäst. Jah!

 

http://www.youtube.com/watch?v=CpID_ZhA3Uw

 

 

John Coltranes låt Psalm hittar du på klasikern A Love Supreme från 1964.

P.s. Missa inte den enda skivan som John Coltrane gjorde tillsammans med den gamle croonern Johnny Hartman. Sök, sök, sök!

Hej. Härmed tar jag lite bloggsemester. Tack till alla läsare och kommenterare. Vi ses i augusti!

/ Tomas

När man pratar musik är det rätt vanligt att man intar perspektivet olika faser eller fastnar i en före och efterdiskussion. Vilken Dylan är bäst, den akustiska eller den elektriska? Vilket Kiss är bäst, det sminkade eller det osminkade? Är Elvis Costello bättre med The Attractions än med The Imposters? Dog Manic Street Preachers med Richey James?

      Det blir ganska sällan fokus på övergångsperioder, trots att de kan vara intressanta och underbart bra. Ett exempel är Glenn Danzigs band Samhain, som var aktivt några år kring mitten av 80-talet. Hans band innan, The Misfits (döpta efter filmen med Marilyn Monroe), var ett unikt band som framställde en slags melodiös och rätt makaber horrorpunk, som kändes ungefär som om man fått Bela Lugosi och Boris Karloff att lira rockabilly. Faktum är att de långt före sin tid faktiskt mer eller mindre sysslade med det som senare blivit poppis som Gothic Americana.

      Till slut passade de missanpassade inte längre ihop och Samhain tog form. Och här är Danzig på väg mot något nytt: tempot har skruvats ned något och soundet är mörkare, mera goth, och texterna drar nu mindre åt utomjordingar och mer åt misär. Med Samhain är det tydligt att Danzig har börjat träna mer på att bli en tung slugger, på bekostnad av ett snabbt fotarbete, och sina största framgångar når han senare på 90-talet med sitt hårdrocksband Danzig.

      Bandnamnet Samhain kommer av namnet på den medeltida keltiska skördefestivalen, (som senare i förvrängd form har kommit att kallas halloween av många) som markerade sommarens slut och ankomsten av årets mörka halva. Även det en övergångsperiod alltså.

       Glenn Danzig är en märklig snubbe egentligen. Speciellt om man tror på allt man läser om honom, för då kan han lätt framstå som en kampsportande Aleister Crowley med ett brinnade intresse för S/M och ockulta serietidningar. Jag tänker då på sådana fakta som att han driver serieförlaget Verotik, hans låttexter om dominans, hans läderorienterade scenkläder m.m. Men så ensidig kanske han ändå inte är. Eller ...vem är han? Tja, i intervjuer har han talat sig varm för hamburgare såväl som republikaner och inför en rockfestival (jag tror det var PinkPop -95) passade han på att såga alla andra artister utom Rollins Band (som ju också frontas av ett muskulöst surkart).  Att kalla exempelvis en artist som Sinead O Connor för insincere (oärlig) var lika roligt som korkat. Nåväl, Danzig skulle säkert kunna vara ens polare tills det att man började prata jämställdhet eller medellängd (han är strax under 165 cm lång).

      Även som sångare är Glenn lite one of a kind. I botten har han alltid haft en bra och lite ihålig Elvisröst (Evil Elvis är ett smeknamn han faktiskt fått dras med) som genom karriären har använts till lite av varje. Framför allt till att hojta. Detta i positiv mening, Danzig hojtar snyggare än någon annan. Han är inte oäven på att vråla eller ens viska heller.

     Hur som helst gör han sig bäst på skiva. Jag har ett par livebootlegs med honom hemma där man knappt hör ett ord han sjunger: det är svårt att skuggboxas med publiken och hålla micken vid munnen samtidigt. Men som Glenn sagt själv: On stage, I go all out.

     Låten Unholy Passion öppnar mörkt och lite stämningsfullt och påminner först om något med The Smiths. Men den ingivelsen är kort och om man ska försöka sig på en psykiatrimetafor framstår Morrisseys band som en deprimerad och sarkastisk patient, medan Samhain är en mer våldsbenägen och potentiellt livsfarlig figur.

     Texten börjar på ett mörkrockigt mässande sätt, med en bekännande Danzig:

Unholy passion, I feel for you

Unholy passion, I feel for you

Men den som tror att den biffige frontmannen hamnat i en religiös kris väcks snabbt ur sin förbön:

This thing that hangs down my leg, I feel for you

Som i otalet andra låtar med något av Danzigs band, så är det köttsliga lustar (inte sällan med en mörk twist) som utgjort inspirationen. Och i Samhains Unholy Passion, där dessa kläds i en mörkmelodiös kostym av lätt 80-talssnitt, blir det riktigt, riktigt bra.

      Att lyssna på hela EP:n Unholy Passion, där även bra låtar som I Am Misery och Moribund ingår, är ingen solsemester direkt. Snarare som att åka släde genom jämmerdalen bakom ett koppel varulvar. Som tjuter efter kjoltyg.

/ Tomas

Nedan: Snart på var mans hylla: en Misfits-Danzig, en Danzig-Danzig och en Samhain-Danzig.

Nedan: Exklusivare: En hälsning från mörkrets egen prins.

Låten Unholy Passion hittar du på EP:n med samma namn (1985).

Överkurs: I låten I Am Misery (där Danzig själv i texten förkroppsligar misären) finns ett gåshudsframkallande ögonblick (ca 1:42 in i låten) där Danzig i bakgrunden gaphalsigt erkänner att I love that fucking job. Det är ett fantastiskt litet ögonblick av humor, ondska och yrkesstolthet.

Skilsmässoplatta. Smaka på ordet. Jo visst, det känns igen. Det är ju den där skivan i artistens katalog som inte sällan framhålls som något alldeles speciellt: en chans att komma ännu närmare den härjade songwritern, den svårt blonda popstjärnan etc. Här är det på något sätt mera fact än fiction för en stund. Vi diggar verkligheten helt enkelt. Based on a true story, som det heter.
       En känd och mycket omtyckt skilsmässoplatta är till exempel Bruce Springsteens Tunnel of Love från 1987. Under skivans andra halva är det bara för publiken att faca att denna rockens heliga madonna (Jagger är horan), denna passionerade basebollkepsromantiker, här själv har nått vägs ände. Och det är bara att gråta med, när allting rasar ihop i Brilliant Disguise (låt nio på plattan).
       Där ser ni, skilsmässoplattor är kraftfulla saker. Bob Dylans egen, Blood on the Tracks (1975), är många av hans fans personliga favorit. Marvin Gaye spelade in sin rätt så knäckta Here, my dear, Uffe har sin Den vassa eggen och Plura sin Död stjärna. Men även Marilyn Manson och Paul McCartney (nåja) har haft sorgsessioner i studion. Och när till och med en nitwit som Nick Lachey gör skilsmässoplatta, ja då är begreppet inte bara nedsolkat utan också definitivt här för att stanna.
       Men även i dans- och klubbmusikens värld går folk skilda världar och grogrunden för en skilsmässoplatta är även här fullgod. Lyssna bara på Molokos svanesång från 2003, Statues.
       Moloko? Det var en Sheffield-duo som bestod av Mark Brydon, känd remixare och houseartist, och Roisin Murphy, dansant irländsk blondin. Murphy raggade en gång upp Brydon med frasen Do you like my tight sweater? See how it fits my body. Amors pilar flög och när debutalbumet kom 1995 hette det Do you like my tight sweater? Sött.
       Molokos mix av pop och dansmusik (be mig inte definiera något av detta i onödan, då jag lätt går vilse i en djungel av blips, blops, dub, snub, triphop, breakbeats, electronica m.m.) rönte stor framgång överallt, särskilt singlar som Sing it Back och Familiar Feeling.
      Att sammanföra kontraster är ofta något intressant men ofta svårt. Man minns till exempel Peter Dalle som i strid med allt sunt förnuft gjorde thrillerkomedin (!!!) Skenbart. Det blev inte bra. Men även i musikens värld är man modig. Jag kommer ihåg att något indieband för rätt länge sedan släppte en skiva som kan ha hetat Songs of Murder You Can Dance To. Det låter minsann som en intressant kontrast. Och både olyckan Nick Cave och underbarnet Jeff Buckley har ju sjungit alldeles bedårande vackert om hemska saker. Och för dagen blir detta pudelns kärna:
      Det som Moloko serverar på Statues i allmänhet, och i låten Cannot Contain This i synnerhet, är en suverän mix av klubbpop och vemod. Inte så underligt, eftersom Brydons och Roisins romans gått i kras inför arbetet med Statues. Men på något sätt behöll de arbetsmoralen och rodde en fantastisk sista skiva i hamn.
      Att lyssna på Cannot Contain This, med ovannämnda sound och med bakgrunden som rådde i bakhuvudet, borde vara en splittrad upplevelse. Det är det inte. Det är som en bikt i stormens lugna öga. Och att sedan svepas med under stroboskopen sent på natten, i en dans  med någon som du vill ha mer än allt annat, men som du vet aldrig kommer att bli din.  

 

 

 
Ovan: Solokarriären har fortsatt för Irlands egen girl next door.

Låten Cannot Contain This hittar du på Molokos album Statues från 2003. En bittersweet dansupplevelse som du bör kolla upp.
 

/ Tomas

 

Jag minns att jag läste i en recension av en Dylankonsert för ett tag sedan att en åskådare lite självbedrägligt sammanfattat upplevelsen med frasen det är ju kul att ha sett honom i alla fall. Det är tveklöst ett dåligt betyg, utfärdat av en god person. Vi har nog alla något konsertminne av denna typ, där ingen på hemvägen riktigt vågat sabla ned artisten/bandet, det vore ju fel på nåt sätt, man gillar ju plattorna hårt…och det är ju mitt band liksom, har ju lyssnat på dem hur länge som helst…
      Bullshit. Ett gig som aldrig lyfter ska man naturligtvis inte höja till skyarna, bara för att man var där el dyl. Det tvingades jag själv inse en gång på Cirkus i Stockholm när bandet Live genomfört en tungfotad, ointressant och glödlös spelning, till råga på allt strax efter det då unga förbandet Muse kalasgig. Men ändå försökte jag lura mig själv att Livekonserten varit rätt bra ändå (jag ville ju att den skulle ha varit det), tills min flickvän med kommentarer om ljudet, Ed Kowalczyks cowboyhatt m.m. fick mig att begripa att detta inte var något annat än en besvikelse (och då, fick jag erfara, kan det vara svårt att sedan återvända till plattorna). Men att Live förstörde grungen, som någon skribent påstått, är kanske väl hårda ord. Eller lurar jag mig själv nu igen?
      Lets move on. Det måste vara tufft att vara ett band som anses vara så fantastiskt bra live att den rådande uppfattningen är att de aldrig kan uppnå samma sak på skiva. Eller hur? Det vore väl i och för sig ett coolt statement att turnera på enbart outgivet material och alltid bjuda publiken på ett godisregn av first time experiences. Å andra sidan är väl publikens redan uppbyggda relation till låtarna en stor del av konsertupplevelsen. Iron Maidens Fear of the Dark är ju ett standardnummer utan publikens masspsykosfinniga wöö-uh-wöö-uh-körer.
      Philadelphiabaserade Marah (uttalas marAAH, med betoning på ordets andra halva) är ett sådant där måste-ses-live-band, som ständigt får överjordiska konsertrecensioner och fina, men mer jordbundna albumrecensioner. De verkar också vara superkreddiga och väldigt hypade men har ändå inte nått den breda massans öron. Någon kallade dem probably the best rock band in America that no one knows about och det ligger något i det. Synd det.
      Kärnan i bandet är bröderna Bielanko, Dave och Serge. I övrigt har medlemmar kommit och gått flera gånger om sedan första plattan 1998. Sedan dess har de tuffat på med fem-sex studioalbum till samt livesläpp och turnéer av småklubbtyp.
      Hur låter Marah? Det är lätt att kalla det hela för rotrock, men det är väl inte ett helt enkelt begrepp det heller. För att ge en bild av deras musik (och texter) samt visa hur mycket många verkligen älskar det här bandet har jag valt att citera blandade omdömen om dem från nätet:

 

Taking the best of rock n roll, of punk, of soul, of blues, of folk music, of the sounds of the street, they are making a music that includes the best of American music traditions.

 

I still cant think of many bands who write as compassionately about the people who inhabit their songs.

 

Working class sweat covered songs. With Marah you always know that the songs will be well written slices of urban life full of alleyways, broken hearts, fishing trips and bloody knuckles.

 

Marah is a band with a uniquely original sound: a sound that’s built upon the best traits of indie rock, vintage country and classic rock.

 

Vad många tycks mena om Marah, inte bara här ovan, är att de står med fötterna i traditionell amerikansk rock och att de helt enkelt känns jävligt äkta. Nu hotar vi att falla ned i en bottenlös diskussion om vad som kan sägas vara äkta (inom t ex musik eller litteratur), och kanske kan diskussionen ges det utrymme den förtjänar i en temakrönika framöver. Känslan av äkthet är nämligen en komplicerad process, kanske just känslobaserad, kanske faktabaserad, kanske en kombination av de två. Kan man skriva en spännande ubåtsroman utan att ha varit inne i en ubåt? Troligen. Kanske en talang för att beskriva trovärdigt mänskligt beteende kan uppväga siffror om skrovets hållfasthet?
      Dessa frågor är inte irrelevanta och här är förklaringen till det: Bröderna Bielanko, själva födda först på sjuttiotalet, har nämligen skrivit världens bästa låt om Vietnamkriget. Jag är ledsen Pete Seeger, The Clash, Joan Baez, Creedence m.fl. I just detta lopp delar ni en andraplats. Round Eye Blues är inget annat än svidande vackert och träffsäkert musikaliskt berättande. Därför har jag valt att inkludera texten till låten i sin helhet:

 

Last night I closed my eyes

And watched the tracers fly

Through the jungle trees 

Like fireflies on a windy night

Pulled up and onward by the breeze

I can still hear the far off tin-canny sound

Of their machine guns come unwound

And I was shaking like Little Richard

I was sweating like old James Brown

 

Over by my window sill

The moon was still

On my cigarettes and wine

Sometimes theres where I pray to Jesus

Sometimes theres where I pray to die

But I could still sense the circling danger

Of those invisible bastards on a piss.hot day

I was shaking with old Proud Mary

I was sitting on the dock of the bay

 

Take the hits boys, take the hits

Don’t smoke your bible, don’t lose your wits

Because the sky is filled with shrapnel

And your eyes are filled with tears

Hold your breath boys, hold your breath

Finger your trigger and welcome death

Because the choppers filled with your gut-shot friends

Your hearts are filled with fear

 

Fables tell of men who fell

With swords dangling from their chest

The old guys down at the taproom swear

The Japs could kill you  best

But late at night I still hear the cries

Of three black guys I seen take it in the face

I think about them sweet Motown girls they left behind

And the assholes that took their place

 

Take the hits boys, take the hits

Don’t smoke your bottle, don’t lose your wits

Because the sky is filled with shrapnel

And your eyes are filled with tears

Hold your breath boys, hold your breath

Finger your trigger and welcome death

Because the choppers filled with your gut-shot friends

And you hearts are filled with fear

So wont you please

Be my little baby

Be my baby now

Be my baby now

 

Låten Round Eye Blues är en känsloexplosion och en oförglömlig skildring av unga människor i kris och krig. Skulle man jämföra med den uppsjö av film om det här kriget som finns klarar nog bara ryska roulettscenen i Deer Hunter en sådan jämförelse. Marahs Round Eye Blues känns som ett ärligt, sorgligt och totalt gripande koncentrat av allt vi i backspegeln vet om Vietnamhelvetet.
       Det är också imponerande hur bröderna Bielanko lyckats placera in handlingen i tiden. I verserna får vi referenser till hitmusiken från tiden, som soldaterna naturligtvis lyssnade på i baslägret. Vi får även en tragisk ögonblicksbild av ensamma Motown girls back home, med sin high school sweetheart söndersprängd i ett avlägset Sydostasien. Berättarjagets minnesbilder av smattrande vapen, dödade soldater och känslan av akut fara lägger också en slöja av posttraumatiskt stress-syndrom, som är svår att skaka av sig, över låten.
       Faktum är att också själva musiken i Round Eye Blues har en nära relation till både tiden för Vietnamkriget och vad texten handlar om. Och det är inte inbillning: Den återkommande trumpetmelodin i kombination med en rak trumtakt med flera smällande virvelslag framkallar en slags känsla av marschmusik, kanske med gevärsknallar. Lyssna och du kommer att förstå vad jag menar.
      När Dave Bielanko sedan mot låtens slut (man vill att den aldrig ska ta slut) kvider so wont you please, be my little baby så förstår vi att han närmast citerar den gamla hitlåten Be My Baby med The Ronettes (från 1963) och även där skänker mer tidskänsla och trovärdighet åt sin låt.
      För kanske är det vad som finns kvar när kriget förstört ens liv; en flaska vin, ett paket cigaretter och en tyst, desperat bön om att få vara någons älskling. Och att få jaga bort mardrömmarna en stund.

 

Peace!

/ Tomas  

 

Nedan: Extranummer, dubbelrefräng, klart man delar micken!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Låten Round Eye Blues hittar du på Marahs andra, och kanske bästa album Kids in Philly (2000). Njut också av de andra skivorna. Och gräv lite särskilt även efter låten The Rough Streets Below, som inte finns släppt på något album. Fantastisk! Men undvik Friday Night Godsplattan, som är ett Phil Spector-influerat snedsteg.

 

Alla som sysslat med musik, från demopostande tonåringar till firade stjärnor, har någon gång garanterat spytt galla över musikbranschen. Man brukar orera om hur illa det blivit, med pengagalna skivbolag som vill slita och slänga och omstöpa de stackars kreativa och hudlösa genier där ute, som själva bara längtar efter några lyssnare och lite integritet. Då skulle ni varit med på femtiotalet, på Jimmy Jones tid. Fast vi tar det väl från början.
      I Birmingham, Alabama, tjugo år innan en viss Martin Luther King sköts, växte han upp, Jimmy Jones. Från den svarta södern, uppfödd på kyrkokörer och steppdans, flyttade Jimmy vid tolv års ålder med familj till New York. Snart var han engagerad i group singing av en tidstypisk sort: hundratals konstellationer av unga svarta män, noggrant sammansatta från bas till tenor, tävlade på den här tiden med varandra om att trollbinda den amerikanska publiken med sina honungslena stämmor.
     På ett sätt känns det här som en lite mytomspunnen och magiskt avlägsen tid, en tid där skivbolagen hette sådana saker som Apollo, Savoy och Roulette, men branschen levde, hör och häpna, efter ett enda bud: make or break. Och under ytan var det fullt krig mellan band som hette saker som The Nitecaps, The Belvederes, The Vocaleers, The Chestnuts, The Mellows, The Rivieras, The Impalas, The Sparks of Rhythm, The Pretenders, The Penguins, The Cadets, The Keynotes, The Squires och The Dominoes. Konkurrens fanns med andra ord och ibland stal de helt sonika medlemmar av varandra för att, så att säga, toppa laget (ett exempel på en rejäl toppning är sammanslagningen av The Dells och The Orphonics till The Delfonics).
     Hur som helst, det är i den här östkustbaserade cirkusen av musik och business som en liten fräck trollkarl vid namn Jimmy Jones äntrar scenen. Siktet tycks inställt högt, och detta är en sångare som tar sig fram: han går med i band som The Berliners (ja, de hade bildats på en armébas i Västtyskland), som efter bråk blir The Sparks of Rhythm. Efter endast några månader lämnar dock Jones den tungrodda båten för att 1956 bilda The Savoys (tvångsdöpta efter skivbolaget). Så småningom blev de The Pretenders (på Savoys konkurrent Rama Records), sedan följde mera oenigheter och de hamnade på Whirling Disc och sedan (1957) på det nybildade Arrow Records, där de nu plötsligt hette The Jones Boys (Jimmy var säkerligen nöjd med att figurera i bandnamnet).
      Men till slut, när låten Handy Man blir en stor hit i September 1959, är det med Jimmy Jones som soloartist. Reaktionen är kraftfull: I princip alla bolag Jimmy spelat in något för passar nu på att släppa låtar i hans namn för att kunna skära sig en slice av framgångskakan. På bolaget Savoy fanns till och med sedan tidigare en annan Jimmy Jones (en gospelbas) som nu fick ett oväntat uppsving. Utöver detta blev Jimmy Jones (den rätte) stämd av Arrow för att låten Whistling Man, som de utan framgång tidigare släppt med honom, i stort sett var samma låt som Handy Man. Säkert fanns det de som också hyste personligt agg till Jones. Exempelvis hade Jimmy under tiden i The Savoys fått en låt av Joe Duncan i The Vocaleers som med ny titel släpptes av Savoy. Och hoppsan, på skivan är en viss Jimmy Jones ensam kompositör. Men då hade Duncan redan kallats ut i krig och i krig och kärlek är som bekant allt tillåtet.
      Och nu till låten. Uppföljaren till Handy Man blev Good Timing, en låt som också red högt på de amerikanska listorna. Men vänta nu, tänker ni: skulle inte den här sabla bloggen handla om världens bästa låtar? Inte kan han väl på allvar mena att en sockrat klämkäck doo-wop-popbagatell från 1960 kvalar in där?
      Rätt. Men den är så skojig. Häng med. Temat är timing, det förstår vi om inte annat i den välrepresenterade refrängen:

 

Oh you need, timing

A tick a tick a tick a good, timing

A tock a tock a tock a tock a

Timing is the thing, its true

Good timing brought me to you

Refrängen kan verka ytlig (jo tack), men man undrar om inte den här låten trots allt har vissa folkbildande ambitioner. Här finner vi verser bortom love, heartbreak, och annat dravel:

 

Vers 1:

If little little David hadnt grabbed that stone

Lying there on the ground

Big Goliath might have stomped on him

Instead of the other way round

But he had, just det: timing.

 

Vers 2:

Who in the world might have ever known

What Columbus could do

If Queen Isabella hadnt hocked her jewels

In 1492

But she had, ni har gissat det: timing

 

Här skymtar vi en ny Jimmy Jones: pedagogen som bygger sitt budskap på historisk och mytologisk grund. Få poplåtar idag har sådana här referenser. Låtens uppbyggnad är annars klassisk: Ett fenomen uppmärksammas i vers 1, som sen med andra exempel/situationer repeteras i följande verser, allt för att slutsatsen sedan hamras in i ett antal refränger.
     Att Jimmy Jones inte är särskilt politiskt korrekt (med tanke på det brutala övertagande av den amerikanska kontinenten som följde i fotspåren av Columbus timing) får vi förlåta honom. Han är trots allt en del av en musikalisk skola som är totalt bekymmersfri. Den är mera bekymmersfri än William H Macy i Pleasantville (åtminstone i filmens första halva) och det vill inte säga lite. Den är till och med mera bekymmersfri än den forne smörsångaren Nat King Cole, som ju manade oss till leenden, vad som än hände. Bekymmersfritt och festligt var helt enkelt trenden, eller vad sägs om låttitlar från åren runt 1960 som Loose Caboose, Chop Chop Boom, Yama Yama Pretty Mama, Bamboo Rock n roll och Chickee Wah Wah.
      Det är lätt att föreställa sig Jimmy Jones som en uppklädd historielärare, som med pomada i håret, ett swell i varje mening och en falsett från en högre dimension, minner oss om att det är timing som är det viktigaste i livet. Hans expressivitet och showmanship lyser klart i denna anonyma återgivning av en konsertupplevelse från 1960, som jag kommit över: I couldn? have told from the record I bought just what I was in for: a guy who danced all over the stage, did flips and splits, all sorts of things I had never seen before.
      Ja, med sin fantastiska heliumtenor och sitt utspel som vore han Ben Harpers pcp-spetsade farbror känns det som att han vid den här tiden skulle kunnat besegra vilken presidentkandidat som helst, och det bara på slogans om timing. Och med tanke på vissa politiska kandidaters sorgfria försäkringar om guld och gröna skogar, roar det också att veta att bakom fasaden döljer sig en värld av vassa armbågar. Fråga Jimmy Handy Man Jones.

 

Nedan: Fel Jimmy Jones

 

 

 Nedan: definitivt fel Jimmy Jones!

 

Nedan: Rätt Jimmy Jones!

 

Singeln Good Timing från 1960 är möjlig att hitta på de större torrentsajterna bara man letar lite. Gör det.

 

/ Tomas

Den som tror att Iggy Pop är kungen av raw power får tänka om. Kom ihåg det, för nu börjar vi i en annan ände.
     Det vore förmodligen nyttigt för alla musiklyssnare att någon gång ställa sig dessa två frågor: Hur mycket trix tål jag? Hur svårlyssnad får musik egentligen vara? Tja, befinner man sig i en musikalisk proggrockfas kan man vara hur tolerant som helst. Ta till exempel min egen relation till det amerikanska hårdrocksbandet Dream Theater. När en god vän 1993 dök upp med ett färskt exemplar av deras Live at the Marquee inleddes en ganska långvarig kärleksaffär som dock ändå var dömd att till sist ta slut.
     Det blev nämligen för mycket trix. Någonstans på vägen hade en situation uppstått där låtarna klivit in som små oansenliga passagerare på ett kilometerlångt, tuff-tufftåg av trix. Och det var till exempel anledningen till att jag såg DT:s två första Sverigekonserter men inte den tredje. Och kanske är det så: har man väl fått trixsjukan är det svårt att bli såld igen fullt ut. Och det är då en tröttkörd Dream Theaterlyssnare eventuellt återupptäcker ett band som Rush exempelvis, som kännetecknas av trixbalans.
     TOOL:s musik är knappast lättsmält den heller. Men det är svårt att diskutera TOOL eftersom lyssnare tycks ha så olika uppfattning om hur de låter (det kanske är en storhet för ett band). Men först: en kort recap om TOOL.
     Bandet bildades i Los Angeles runt 1990 där det slumpade sig så att Tom Morello från Rage Against the Machine agerade matchmaker. Han var dock aldrig med i bandet. Efter det obligatoriska demostadiet släppte de sin första platta, Opiate, 1992. Efterföljande album hette Undertow (1993) och Aenima (1996) m.fl. Enkelt talat (vilket är omöjligt) kännetecknas bandet av hård rock/metalmusik av ofta ganska krånglig och mystisk art. Deras videos som inte sällan är av stop-motionkaraktär befolkas gärna av sadistiska små dockor (ok det var en generalisering!).
     Förr fanns det en trevlig men lite smutsig skivbutik i Linköping som hette Get Back Records. Den låg på Platensgatan och var ett sådant där ställe dit man åkte med flickvännen på lördagarna för att lyssna på begagnade och eventuellt köpbara skivor. Bland många andra skivor genom åren upptäckte jag TOOL:s Undertowplatta där, det måste ha varit -94 eller -95. Men Undertow var svår att fastna för visade det sig. Jag tror att jag återvände säkert sex-sju gånger för att lyssna på den, över en period på förmodligen flera månader men jag fick tacksamt nog aldrig någon gliring av personalen.
     Anledningen till denna tvekan, sett så här i efterhand, måste ha varit min kärlek för fingrunge. Jag var helt enkelt så nere i den fingrunge som kanske främst symboliseras av band som Mother Love Bone och tidiga Pearl Jam. Det är grungerock med en fot kvar i det blanka 80-talet om man jämför med fulgrunge som Mudhoney och Nirvana. Men till slut fastnade jag alltså för TOOL:s Undertow och det är och förblir deras mästerverk i mina ögon.
     Det är värt ett tappert försök att dela in TOOL:s karriär i tre kronologiska faser: låt oss kalla dem:

 

1. spasm-metall
2. ångestgrunge
3. malande psykoanalys

 

Det är lite kul att de har behärskat samtliga varianter riktigt bra. De lyssnare som upptäckt TOOL först genom Lateralus eller 10 000 days hisnar kanske över hur djupa, laddade, symboliska och stundtals urtrixiga de är. Då bör du gräva till botten av verktygslådan, tillbaka till spasm-metallfasen. De beskrev exempelvis själva vid något tillfälle Opiate-plattan som slam and bang heavy metal, en inte så dum benämning och klart är att i förstafasen har de mycket roligare.
     Albumet Opiate, där en liveversion av Jerk-off (se rubriken) ingår, är ett bra exempel på det TOOL jag tjatar om. Det här var en tid långt innan sångaren Maynard James Keenan målade sig blå och började mässa om allas vårt tredje öga: 1992 kunde man komma långt med en tuppkam och ett par läderkallingar. Det här var en tid långt innan Keenan bestämt sig för att live stå längst bak i skuggan av Danny Careys trumset. I intervjuer pratade han hellre om att TOOL is exaxctly what it sounds like. Its a big dick. Its a wrench.
     Det är någonstans här som jag börjar vackla i min syn på bandet. Vilka är de egentligen? Är de en kolsvart, filosofisk tankesmedja, eller ett gäng ironiska pranksters från sunny L.A? Deras tidigare material är ju späckat med distans och vass attityd, som i låten Hush från Opiate-plattan, där Keenan efter ett inledande, långt fuck you-vrål nasalt konstaterar att I cant say what I want to, even if Im not serious. Tidiga TOOL må vara irriterade på ditt och datt men de har kul. De gillar komikern Bill Hicks och på Undertow gömmer de ett spår där en påhittad pastor påstår att han vid skördetid genom gud har hört the cries of the carrots. Och de presenterar ordlekar i cd-häftena i stil med see you auntie (kan utläsas cunt). Ok, den sista var från den senare Aenima (1996), de har kanske inte tappat humorn helt. Kanske ska vi skylla allt det här på trummisen Danny Carey, han som spelade med Pygme Love Circus och Green Jelly? Det låter ju misstänkt.
     I Jerk-off, som den här krönikan borde handla om, lägger TOOL rabarber på allt som kan kallas för raw power och de visar att de kan slå alla hårdare-än-hårda band på fingrarna, bara de är till räckligt angelägna. Jerk-off är rakt på sak: Keenan har retat upp sig på någon, och det till den grad att han tänker ta lagen i egna händer:

 

If consequences dictate, my course of action I should

I should play God and just, shoot you myself

 

Lille Keenan är asförbannad och det hörs. Han spottar och fräser om total assholes och jerk-offs just like you och skapar tillsammans med Carey, Jones och DAmour en tung, elak och oförglömligt bra låt, som är hårt kompromisslös men också precis lagom melodisk. Och ganska trixfri.
     Och vilken röst han har Maynard James Keenan! Nervig och ursinnig. Den lille frontmannen kanske inte har ett extra öga, men möjligtvis tre lungor. Att man, som jag gjort många gånger, spolat fram och tillbaka i låten bara för att få höra vissa av hans utdragna skrik, måste vara ett gott betyg.

 

Ovan: Keenan, denna gång i boxers deluxe.

Låten Jerk-off hittar du på TOOL:s album Opiate (1992).
Höjdpunkter ur bandets andra faser är låtar som Sober från albumet Undertow och Eulogy från albumet Aenima. Kolla upp dem också.

 

/ Tomas

En sak jag lärde mig i militärtjänsten var att Manic Street Preachers och Tom Jones hör ihop mycket dåligt på blandband. Åtminstone om du förväntas vakta en telefonväxel dygnet runt i en vecka, med nämnda band och en bokmal vid namn Petterson som enda sällskap.
Bättre: Under värnpliktsperioden upptäckte jag Tori Amos, en fantastisk artist som säkert förtjänar en alldeles egen krönika här på Thesong. Nu handlar den här krönikan emellertid om en Kate Bush-låt och ingenting annat, men det var genom Tori Amos jag upptäckte Kate Bush. Jag är ganska oinsatt i musikjournalistikens syn på sambandet mellan Bush och Amos, men för mig är det väldigt tydligt att Amos influerats av bland annat Kate Bush. Kuriosa: Andra artister som ofta påstås ha influerats av Kate Bush är Antony and the Johnsons, Coldplay, Sinead O´Connor, Muse och OutKast m.fl.
Nåväl. Min enda erfarenhet av Kate Bush musik innan Amos-omvägen hade varit låten "Running Up That Hill" som jag minns att jag hörde många gånger som barn. Nu kanske just den romansen inte var den hetaste men jag minns (tror jag) att man som barn lyssnade på musik på ett alldeles speciellt sätt som är svårt att beskriva. Det var något girigt och entusiastiskt men ändå abstrakt över det hela. Jag menar, troligen lyssnade jag inte på (och kunde kanske inte identifiera) de separata instrumenten, och engelskan blev som en mässande okänd trollformel.
Kanske därför lyssnade man som en besatt. Jag minns till exempel att jag totalt slet ut kassettbandet med E.L.O:s A New World Record, en omöjlig sak idag, och min svåger har bekänt att han som liten pojke var svårligen besatt av Leonard Cohens låt "First We Take Manhattan, Then We Take Berlin". Och när jag av min morbror Tony fick min allra första och extremt lilla bandspelare överräckte han en kassett som på ena sidan stoltserade med Accepts Balls to the Wall (från 1983) och med Saxons The Eagle Has Landed (från 1982) nogsamt inklämt på den andra. Med ett barns envishet lyssnade jag och vände, lyssnade och vände tills bandaren gått längre än familjens Fiat 128. Men det är en annan historia.
Kort om Kate: Hon upptäcktes av Dave Gilmour från Pink Floyd som tonåring och släppte första plattan 1978 (med hiten "Wuthering Heights"). Enligt uppgiften skrevs vissa av låtarna på skivan av en blott 13-årig (!) Kate: Själv läste jag tidningar om He-Man and the Masters of the Universe i den åldern. Men unga Kate Bush väjer inte ens för teman som våldtäkt och självmord.
På en handfull skivor under 80-talet skaffar sig Kate Bush sedan en större och större skara fans över världen, samtidigt som hon i media betraktas som en tillbakadragen excentriker (hade hon levt på 1800-talet hade hon säkert kallats för fullblodshysterika, ett inte ovanligt, manligt utfärdat epitet på den tiden). 1985 släpper hon skivan som av de flesta betraktas som hennes mästerverk: Hounds of Love. Den är på många sätt typisk för Kate Bush: en delvis konceptutformad, överproducerad historia med blinkningar och referenser från både den litterära och filmiska världen. Det är precis så genialiskt som det låter (ja, det låter genialiskt!) och i Storbritannien knuffar Hounds of Love ned Madonnas Like A Virgin från försäljningslistans förstaplats.
Litteratur och film som inspiration är odiskutabelt hos Kate Bush. Hon alluderar i sina texter till såväl gamla skräckfilmer, som dramatiska TV-serier och poesi av William Blake och Tennyson. Det är också intressant läsning vilka namn som hon under karriären på olika sätt inleder musikaliska samarbeten med: Prince, kompositören Michael Kamen, folkmusikgruppen Trio Bulgarka, Eric Clapton, Jeff Beck m.fl.
Skaffa dig Hounds of Love-skivan. Ladda ned den, köp den, whatever. Den är ett dramatiskt, pomp-poppigt åskväder med stråkar, piano och ett dubbelt känsloliv: ett filmmanus byggt på lika delar vemod och eufori. Perspektivets är ibland en vuxens, ibland ett barns och det är imponerande hur Kate Bush lyckas med att frammana en typ av nostalgi som ändå känns relevant i nuet.
Låten "Hounds of Love", som givit namn åt albumet, stämmer väl in på ovannämnda beskrivning. När du lyssnar på den, (för det lovar du väl?) lägg märke till samplingen från en gammal skräckrulle under trumintrot: Its in the trees, its coming! Just detta förblir en textuell kärna.

 

When I was a child, running in the night, afraid of what might be

Hiding in the dark, hiding in the street, and of what was following me

Now hounds of love are hunting

Ive always been a coward

And I dont know whats good for me

Here I go, Its coming for me through the trees

Help me someone, help me please

Ill take my shoes off, and throw them in the lake

And Ill be, two steps on the water

Vad det än är som kommer för att ta Kate Bush: vuxenheten, livspassionen, eller långa mörka främlingar, så är det här en gripande och övertygande sång. Och även om jag nu som vuxen behärskar engelska har trollformeln inte mist sin kraft. Naturligtvis är också Kates sånginsats central i låtens känsla: Den pendlar mellan att vara Cyndi Lauperskt barnslig och Björkskt (!) snygg-gapig.
Det säger nog också något om Kate Bush mångsidighet att en gammal punkräv som John Lydon, alias Johnny Rotten, i en intervju har beskrivit hennes musik som fucking brilliant.

Låten Hounds of Love finner du på albumet med samma namn, Hounds of Love (1985). Bilden ovan visar albumets omslag. Två andra höjdpunkter på skivan är låtarna "Running Up That Hill" och "Cloudbusting".

/ Tomas

Det är svårt att tycka om Billy Joel. Han är en oerhört ojämn och mångfacetterad artist och man kan aldrig vara säker på vad han laddat sin bössa med. Det kan vara jazz, musikalnummer, träff-på-hakanrock, femtiotalsgung, refrängplastpop eller ballader på franska (!).
    Kanske har han inte brytt sig om dessa tvära kast i jakten på den rätta LÅTEN? En rätt så fruktlös jakt enligt inte så få kritiker. Han är sällan kritikerhyllad, men minst 150 miljoner album har den räven sålt genom karriären. Det råder heller ingen tvekan om att han influerat en del senare artister: lyssna till exempel på Ben Folds.
    Min kära mor tycker om Billy Joel av helt fel anledning. Hon, som många andra, har vant sig vid åttiotals-Joel: en Joel som ätit sig stinn på sockervadd och som kanske bäst kan beskrivas som Huey Lewis glassiga, odrägliga kusin.
    Men låt oss nu backa ett decennium. Låt oss backa till 70-talets New York. Det är skitigt. Det är coolt. Staden drivs på oblyad bensin och Marlboros. Kameran sveper över Meat Packing District och Hells Kitchen. Brownstones, brandtrappor och boom boxes. Det är skitigt. Det är coolt. Tänk Harvey Keitel i Mean Streets, Coney Island i The Warriors, omslaget till Kissplattan Dressed to Kill, Bob Dylans outfit på Street Legal och en desillusionerad Tony Manero balanserande på Verrazano Bridge.
    Billy Joel är sprungen ur precis det där och det är där han hör hemma. Född i the Bronx, med tysk-judiska rötter. Avhoppade studier. Nattklubbsgig på kvällarna, i boxningsringen på dagarna (22 segrar innan en knäckt näsa fick honom att tänka om). Det är ju denna Joel: den kämpande, kaxiga och begynnande livsbittra pianoslyngeln - som är the shit!
    70-tals-Joel, inte helt olikt en annan boxare (fiktiv, från Philly och med lätt sluddrande tal), är en representant för Losern; ynglingen på samhällets botten som envist vill göra någon slags klassresa uppåt. Eller åtminstone få sig ett skjut och en bourbon på vägen. Ständigt påminner han oss i texterna om sin position:

you know I cant afford to buy her pearls

                            maybe its a lunatic youre looking for

Ive walked through Bedford Stuy alone

                    you might have heard I run with a dangerous crowd.

För att inte tala om en så fantastisk textrad som Dont waste youre money on a new set of speakers, you get more mileage from a cheap pair of sneakers.

 

Musikaliskt avfyrar Joel även under 70-talet högst blandad ammunition, men på plattorna Turnstiles (1976), The Stranger (1977), 52nd Street (1978) och Glass Houses (1980) pepprar han envist närmare och närmare måltavlans mitt. Som allra bäst är han i låtar som Get it Right the First Time, Sleeping with the Television On och Half a Mile Away, som är så svängiga att gåshuden syns genom skjortan.
    I Get it Right the First Time skakar Joel taktfast en läcker drink för alla kärlekstörstande New Yorkers, toppad med luftiga tidstypiska flöjter. Refrängen är av den sällsynta sorten där man får en stark ingivelse av att man bara fånleende vill titta upp i himlen och snurrdansa med armarna utsträckta åt sidorna. Det är helt enkelt sanslöst bra soul-disco-rock. Kanske hade bröderna Gibb låtit så här om de fyllebråkat lite mer i gathörnen.
    Två andra fantastiska låtar från Joels 70-tal är som sagt Sleeping with the Television On och Half a Mile Away. Den förstnämnda är ett soulrockigt raggningsförsök där Joel medger att han really wish I less of a thinking man, and more a fool whos not afraid of rejection. Den andra, Half a Mile Away, är en härligt krängande rödvinsbekännelse från ett soligt gathörn. Och visst lyssnar man, när blås och trummor förenas i ett BA-BA, BA-BA, BAH!
    Du har nu lärt dig att 70-tals-Joel var the shit. Och du: Det räcker med en snabb blick på omslaget till singeln "All for Leyna" (1980) för att inse varifrån exempelvis ett band som The Strokes har hittat looken.

Get it Right the First Time finns på albumet The Stranger (1977).

Sleeping with the Television On finns på albumet Glass Houses (1980).

Half a Mile Away finns på albumet 52^nd Street (1978).

Naturligtvis florerar dessa verk också på nätet. I dagsläget kan Glass Houses vara svårt att hitta där, men håll utkik.

/ Tomas