thesong

Shoegazepop och dylikt har naturligtvis sina poänger men när det ska diskuteras frontmän/kvinnor så är det ju knappast band som Ride och Lush man tänker på. Nej, de effektivaste och mest underhållande frontpersonerna finner vi, föga förvånande, inom rock. Med tanke på mansdominansen inom en genre som rock kommer jag härefter använda ordet frontman, men vi ska nog finna något exempel även på fantastiska frontkvinnor.
       Vad gör egentligen en bra frontman? Ja, egentligen ska han väl uppfylla skolkriterierna för en lyckad muntlig framställning: ha bra publikkontakt, anpassa sig efter den samma, utstråla självsäkerhet och engagemang, vara intressant och överraskande m.m. Helt enkelt ska han leverera ett grymt innehåll på ett grymt sätt. Och det blir exempelvis lite lättare utan ett instrument i nävarna.
       Läsare av denna krönika kommer säkert att vilja addera en frontman eller två till diskussionen och åsikter mottas naturligtvis med glädje och respekt (tror jag). Men innan ni kommer så långt tänker jag sno några riktigt goda exempel på suveräna frontmän, då rockhistoriekakan innehåller inte så få utsökta, sherryspetsade russin.
      Den här krönikan skulle kunna handla om David Lee Roth, Van Halens solblekta gamla hoppjerka. Denne rätt smaklöst översexuella underhållare var en mästare bland annat på gymnastiska språng, att leka drillflicka med sitt mickstativ samt föra barnförbjudna dialoger med sina vapendragares gitarrer (!). Men icke.
      Den här krönikan skulle kunna handla om Paul Stanley, stjärnhingsten i Kiss. Denne glittrige atlet har ju gjort sig odödlig genom sin kråmande, uppstudsiga och nonchalant slängkyssande scenstil. Och det på seven-inch leather heels. Men icke.
      Vi ska heller inte just nu dröja vid spektakulära frontmän som Steven Tyler (Aerosmiths mickläppjare), GG Allin (USA:s masochistiske rockande same), Bono (U2:s lätt narcissistiske filantrop), Madonna (popens suveränt iskalla Jane Fonda), Björk (Islands och världens sockerbeat) eller Paul DiAnno (Iron Maidens förfriskade punkare).
     Möt Steve Whiteman. Vem? Du vet, han som sjöng i Kix. Vad? Kiss? Jaha Kix. Refresh my memory!
     Steve (och Kix) är/var aldrig glam metal som ibland påstås. Ok, de var som störst runt -88 och hade en viss hårvolym men det är bara att lyssna så inser man att de här grabbarna i alla fall var mera gritty än den för den här tiden omåttligt populära och hårsprejade tuggummimetal som lirades av band som Poison, Britny Fox (hu!) White Lion och Bullet Boys (hu!).
     Steve har exempelvis alltid älskat AC/DC och det hörs i Kix riffiga men ändå rätt tongue-in-cheek-ofarliga rock. Att bandet känns mindre påklistrade än kollegerna kan ha att göra med att Steve och grabbarna harvade runt i åratal på 70-talet som coverbandet The Shooze och senare som The Generators. Det är som bekant a long way to the top if you wanna rock n roll och Steve, sin egen roddare och landlord, hade tid på sig att utveckla en alldeles äkta scenstil.
     Och Kix tid skulle komma. Plattorna passerade och stubinen brann alltjämt. Och med skivan Blow My Fuse (1988) får de smaka platina, succén är ett faktum och bandet får chansen att explodera på de stora arenorna. Trots att de tog den så kunde de dock inte uppnå samma framgång igen. Partypyroteknik hade de kvar (ex Hot Wire) men grungevågen -91 hade gjort krutet genomblött. Eller som Steve lägger fram det i en rätt färsk intervju: There was a new party in town and we werent invited.
     På senare år har bandet gett konserter vid enstaka tillfällen och Steve Whiteman erkänner i en annan intervju att Kix fortfarande är a nice cash-cow. Men Kix gamle huvudlåtskrivare Donnie Purnell får han inte med sig ut på vägarna, för när denne fick nys om att Steve lirade Kix-låtar på scen lite här och var blev han purken och Steve skräder inte orden: When youre on Donnies shit list, youre on there forever.
     Rock och hårdrock är i mångt och mycket en manlig värld. Intressant då att flera av 80-talsrockens bästa frontmän tillåter sig att vara så fjolliga. De vickar på rumpan, poserar som pinuppor och besitter ett tydligt drama queen-aktigt kroppsspråk. Det måste ha varit sminket.
     Steve Whiteman kör bitvis den här stilen (någon kallade den för dancin-on-my-tippy-toes)  och den passar synnerligen bra till den partyrock hans band levererar. Han är så flamboyant och så rockigt kokett att hans scenstil snoddes rakt av. En anekdot berättar att the big hoopla around town was that the young upstart [Brett Michaels, sångare i Poison] was said to have stolen singer Steve Whitemans stage act. Rumor became fact and here is why: prior to Poison relocating to L.A. the band had often come out to see Kix perform live. Now local heroes in their own right, it was clear that Michaels had more than borrowed a few stage moves from the charismatic stage singer.
      Eftersom ni, kära läsare, troligen inte kommer att infinna er på Hammerjacks i Maryland (det är rivet och har blivit parkeringsplats och bank) för att se Kix (bandet finns endast sällan) så ska jag nu leda er genom en odysse av Whitemanskt frontmanship när den är som bäst och mest illustrerande. Vi befinner oss mitt i  en inspelning av Kix låt Cold Blood och första riffet ljuder från Brian Forsythes gitarr. Detta är vad som händer i live-videon:

 

Kix: Cold Blood

 

Cruisin' downtown   (S. W. hoppar in på scenen, levererar första raden i luften)
Shakin' her love
Is that babe talkin' to me   (pekar på en tjej i publiken)
Felt my heart drop   (går ned i en halvsplit med en hand i golvet)
Women can't stop   (fjolliga handrörelser)
Girl has got me on my knees   (faller ned på knä)
Baby baby babe don't make me wonder   (ruskar intensivt på huvudet)
Won't you let me in
She said - see you later
Shot down   (skjuter med fingrarna mot damerna i publiken)
I'll be back again   (håller velourskjortan vidöppen, dansar omkring och visar bröstet,  inte helt olikt en brunstig spelande orre)

Good love is all you need
But you don't want to know   (slår teatraliskt ut med armarna)
Cold blood is all you bleed
When it cools off - you tease it   (sparkar upp mickstativet i luften)
When it gets hot - you freeze it   (hänger nu på stativet, trampar intensivt på stället)
Cold blood is all you bleed   (svingar sin jacka runt runt i luften)

 

Solo: Whiteman, med händerna i sidorna, gympahoppar på stället med fötterna växelvis ihop och brett isär. Dansar vidare och knäpper med fingrarna. Svingar sedan återigen sin jacka runt sig med högerarmen.

Dresses so tight
Movin' to the beat
Set my fuse on fire   (framåtlutad med mickstativet i ett järngrepp)
Dream come true I'm gonna give it to you   (drar med handen från håret och ned över kroppen i en sliskig smekning)
Let the flame get higher
Baby baby you're drivin' me crazy   (småsteppar frenetiskt)
Like a cat in a cage
You make me shiver – earthquake   (stammar överdrivet på ordet shiver och slänger med huvudet och vickar med höfterna)
Down down to the grave   (snurrar ett varv med mickstativet på höften)

Good love is all you need
But you don't want to know
Cold blood is all you bleed   (hänger på sin närmaste gitarrist)
When it cools off - you tease it   (skickar iväg mickstativet  mot taket)
When it gets hot - you freeze it   (dansar utmanande i sidled)
Cold blood is all you bleed   (går ned i en slags split samtidigt med resten av bandet, juckar mot golvet och slänger med håret. Tar sig upp igen genom en baklängeskullerbytta. Gitarrsolot fortsätter. Whiteman sliter av sig ett plagg till och hoppar upp och ned framför trumsetet i bar överkropp med ryggen mot publiken.)

Oooooh You make me so hot   (faller till marken, spelar utmattad, men slår med handen upprepade gånger i scengolvet)
I feel my temperature rise   (sittande, knyter näven och reser sig långsamt)
Don't shoot me down - No   (hoppar upp till stående)
When it cools off - you tease it
When it gets hot - you freeze it   (torkar symboliskt svetten ur pannan med handens baksida)
Cold blood is all you bleed
Good love is all you need
Give me what I know
Cold blood is all you bleed   (småsteppar baklänges, spelar chockad. Hänger på basisten med armen runt dennes nacke, pekar på publiken. Hoppar sedan runt som en gympaledare, med höftrullningar, far ut med armarna åt diverse håll. Kastar sig slutligen, faktiskt på låtens sista ackord, på en jättesäck som dragits in på scenen, som sprängs och frigör en rejäl mängd kulörta ballonger)

 

Kanske är gåtan om varför många rockande frontmän är av den magra sorten löst nu. Klart att en sån här veritabel capoeirapartypangare är rena bantningspillret. Och Whiteman trivs: på deras album Kix Live (1993) är han som ett barn på julafton när han överväger att kasta en hink vatten på publiken (Should I throw it on you, or should I throw it on them?) bara för att i nästa stund skryta över att han håller sig med a big bottle of Jack Daniels, not the little one, the big bottle.      
      Gissa vad Steve Whiteman gör idag? Han undervisar i sång vid Musicians Insitute i Maryland och headlinar sitt nya band Funny Money. Och som Steve själv pratar om bandet: I wanted to get out and play and have fun, and make some money doing it. Och kanske får han rätt någon gång, den gamle kicksökaren: Fun, uplifting music is what will always win out.

 

/ Tomas

 

 

Ovan: Omslagspojken Whiteman. Bildskön? Nja. Men det var inte Bon Scott heller!

 

En extra treat: http://youtube.com/watch?v=YBGz1h_Fh1s

 

Sex säljer, och det naturligtvis också inom musikbranschen. Hur många gånger har man inte bläddrat i reabackar efter några schyssta album och allt man hittar är skivor med bilder på nakna brudar. Dansande brudar i hotpants på rullskridskor, brudar som blingar upp någon rappares diamantgrin till bil. Eller något annat korkat.
      Dessa plattor innehåller oftast hjärnlös trancemusik med titlar i stil med X-tacy Megashake VIII, eller något namnförkortat hothead till rappare, som nödrimmar catch med biaatch.
      Men metoden att med nakenhet (mest nakna brudar) sälja skivor är inget nytt. På 60- och 70-talet sålde man både soul och pop med hjälp av solhattar, babyolja och transparenta toppar. Tänk vad gamla skivbackar kan berätta ändå.
      Men vissa skivomslag åldras med allt annat än värdighet. Titta till exempel på skivan här under. Den heter Love in C-Minor och är en viss Jean-Marc Cerrones debutskiva (1976). Totalt sålde den magre fransosen faktiskt cirka 10 miljoner skivor på 70-talet så försäljningsmässigt är det här en artist av viss tyngd, tro inget annat. Cerrone räknas idag som en visionär som var med och utvecklade det europeiska discosoundet. Han utvecklade också en alldeles unik och rätt märklig stil vad gäller skivomslagen.

 

Titta. Låt blicken löpa över skivomslaget. Visst är det något märkligt over det hela? Vi ser Cerrone, avslappnat poserande framför en massa smutstvätt. Han blickar gåtfullt men lätt oengagerat mot oss i sin sidenkimono. Och vid sidan har han en dam inte helt olik Jamie Lee Curtis, för att nämna en annan dam som ofta dykt upp i rampljuset syfteslöst naken (minns Ombytta Roller t ex).
       Vad har Cerrone egentligen i kikaren med sin smutsiga byk? Tänker han föreslå ett rollspel med sig själv i boxertrunks? Har de legat med varandra, och ska vi i sådana fall förstå att det var här han slet av sin dam kläderna? Men hur mycket hade hon i sådana fall på sig??? 
       Uppföljaren till Love in C-Minor hette Cerrones Paradise och kom 1977. Det omslaget, som kan ses nedan, är om möjligt ännu mera förbryllande. Vi ser återigen Cerrone, nu nästan hotfull, hopkrupen bredvid ett kylskåp med en naken kvinna på. Och på det svarta golvet ser vi lite vitt pulver, eller möjligtvis vätska, rinna ur en aluminiumburk.

 

 

En litteraturvetare hade säkert pratat om stort tolkningsutrymme och det får man nog säga att Cerrone bjuder på här. Ska det här vara sexigt? Eller har Cerrone försökt att fånga någon slags rymdfilmsstämning med sin dräkt och den sterila, närmast futuristiska miljön? Varför ett kylskåp? Och vad är det för en liten burk? Är det fråga om något drogliberalt kodspråk, eller är omslaget något slags ställningstagande kring provrörsbefruktning?
       Med sitt tredje album (se nedan) fick Cerrone sin största hit. Låten Supernature låg högt på de internationella listorna sommaren 1978. Framgången till trots, skivomslaget uppvisar en oöverträffad smaklöshet: Vi ser Cerrone, liksom redo till språng; en varg med sina tre fällda grisar. Men vad ska vi förstå? Har den hårfagre discokungen genom tvivelaktiga experiment skapat en ny ras? Eller, för att återigen minnas Jamie Lee Curtis, är rollerna ombytta? Det är ju trots allt grisarna som är klädda i läkarrockar, och inte Cerrone.

 

 

 
Det sista jag kommit över är albumomslaget till plattan Hysteria. Vi kastar en blick på den och misstänker att Cerrones mål har varit en bild som dryper av sex och free love. Resultatet är ett annat: en urflippad fusion av Picasso och Carcass, som knappast ens Francis Dolarhyde (den kollageintresserade galningen i Röd Drake) hade varit i stånd att konstruera.
      Men med tanke på titeln kanske vi är på helt fel spår här. Det vi ser kanske är ett moralkonservativt inlägg? Nja. Nä.    

 

 

Det har nu blivit dags att lämna denna avantgardistiske parisare. Och kanske behöver världen fler som Jean-Marc Cerrone. Lite tolkningsutrymme (såväl som usel smak) gör väl ändå livet lite mera fascinerande?

 

/ Tomas