Temakrönika 1: Cerrone - Bildkonstnären
Sex säljer, och det naturligtvis också inom musikbranschen. Hur många gånger har man inte bläddrat i reabackar efter några schyssta album och allt man hittar är skivor med bilder på nakna brudar. Dansande brudar i hotpants på rullskridskor, brudar som blingar upp någon rappares diamantgrin till bil. Eller något annat korkat.
Dessa plattor innehåller oftast hjärnlös trancemusik med titlar i stil med X-tacy Megashake VIII, eller något namnförkortat hothead till rappare, som nödrimmar catch med biaatch.
Men metoden att med nakenhet (mest nakna brudar) sälja skivor är inget nytt. På 60- och 70-talet sålde man både soul och pop med hjälp av solhattar, babyolja och transparenta toppar. Tänk vad gamla skivbackar kan berätta ändå.
Men vissa skivomslag åldras med allt annat än värdighet. Titta till exempel på skivan här under. Den heter Love in C-Minor och är en viss Jean-Marc Cerrones debutskiva (1976). Totalt sålde den magre fransosen faktiskt cirka 10 miljoner skivor på 70-talet så försäljningsmässigt är det här en artist av viss tyngd, tro inget annat. Cerrone räknas idag som en visionär som var med och utvecklade det europeiska discosoundet. Han utvecklade också en alldeles unik och rätt märklig stil vad gäller skivomslagen.
Titta. Låt blicken löpa över skivomslaget. Visst är det något märkligt over det hela? Vi ser Cerrone, avslappnat poserande framför en massa smutstvätt. Han blickar gåtfullt men lätt oengagerat mot oss i sin sidenkimono. Och vid sidan har han en dam inte helt olik Jamie Lee Curtis, för att nämna en annan dam som ofta dykt upp i rampljuset syfteslöst naken (minns Ombytta Roller t ex).
Vad har Cerrone egentligen i kikaren med sin smutsiga byk? Tänker han föreslå ett rollspel med sig själv i boxertrunks? Har de legat med varandra, och ska vi i sådana fall förstå att det var här han slet av sin dam kläderna? Men hur mycket hade hon i sådana fall på sig???
Uppföljaren till Love in C-Minor hette Cerrones Paradise och kom 1977. Det omslaget, som kan ses nedan, är om möjligt ännu mera förbryllande. Vi ser återigen Cerrone, nu nästan hotfull, hopkrupen bredvid ett kylskåp med en naken kvinna på. Och på det svarta golvet ser vi lite vitt pulver, eller möjligtvis vätska, rinna ur en aluminiumburk.
En litteraturvetare hade säkert pratat om stort tolkningsutrymme och det får man nog säga att Cerrone bjuder på här. Ska det här vara sexigt? Eller har Cerrone försökt att fånga någon slags rymdfilmsstämning med sin dräkt och den sterila, närmast futuristiska miljön? Varför ett kylskåp? Och vad är det för en liten burk? Är det fråga om något drogliberalt kodspråk, eller är omslaget något slags ställningstagande kring provrörsbefruktning?
Med sitt tredje album (se nedan) fick Cerrone sin största hit. Låten Supernature låg högt på de internationella listorna sommaren 1978. Framgången till trots, skivomslaget uppvisar en oöverträffad smaklöshet: Vi ser Cerrone, liksom redo till språng; en varg med sina tre fällda grisar. Men vad ska vi förstå? Har den hårfagre discokungen genom tvivelaktiga experiment skapat en ny ras? Eller, för att återigen minnas Jamie Lee Curtis, är rollerna ombytta? Det är ju trots allt grisarna som är klädda i läkarrockar, och inte Cerrone.
Det sista jag kommit över är albumomslaget till plattan Hysteria. Vi kastar en blick på den och misstänker att Cerrones mål har varit en bild som dryper av sex och free love. Resultatet är ett annat: en urflippad fusion av Picasso och Carcass, som knappast ens Francis Dolarhyde (den kollageintresserade galningen i Röd Drake) hade varit i stånd att konstruera.
Men med tanke på titeln kanske vi är på helt fel spår här. Det vi ser kanske är ett moralkonservativt inlägg? Nja. Nä.
Det har nu blivit dags att lämna denna avantgardistiske parisare. Och kanske behöver världen fler som Jean-Marc Cerrone. Lite tolkningsutrymme (såväl som usel smak) gör väl ändå livet lite mera fascinerande?
/ Tomas
Dem här skivomslagen med sin nästan lite obehagliga sexuella undertoner, obehagliga då man inte riktigt vet vad dem innebär på minner mig om filmen Salò or the 120 Days of Sodom.
En gammal sjuttiotalsrulle som inte har så mycket öppen nakenhet som många moderna filmer men med sådana sexuella under och övertoner som lämnar en ond bismak efteråt.
Undrar om filmen är ett totalt snilledrag eller bara ett frosseri i sexualitetens mörkare sidor???
Lite uppfriskande ändå att se sådana omslag såhär i moralpanikens tid då allt handlar om "sexualiseringen av det offentliga rummet" och andra tokfeministiska påfund. Kanske är inte Cerrone själv den konstnärliga hjärnan bakom bilderna? Eller är han det, vem vet? I den manliga heterosexuella världen har det dock aldrig upfattats som negativt att ses omgiven av vackra (nakna är ju ännu bättre)kvinnor. Då visar man ju hur framgångsrik och attraktiv man är. Jämför med dagens Hip Hop och hur man ska visa sig med feta bilar, smycken och brudar, de sistnämnda ska ju inte vara feta förresten... Dessa omslag verkar ändå ha något mer konstnärlig, och aningen svårtolkad, tanke bakom. Bilden på Supernature är ju härligt bisarr!
Oj!
Studerandes det sista omslaget, det till Hysteria, tycker mitt bildminne att det påminner om Manets "Le Déjeuner sur l'Herbe" ("Frukost i det gröna", kallas verket på svenska och är i sin tur en anspelning på Giorgiones "Pastoral Concert"). Kanske är det kompositionen, kontrasten och placeringen av de ljusa partierna och de mörka. Verket sågs på sin tid som promuskiöst, en naken och en lättklädd kvinna på pick-nick i skogen med två fullt påklädda män. Aj, aj, aj... Tolkningen av verket är också att den avbildar den andliga kontra den köttsliga kärleken. Cerrone kanske mer satsar på den sistnämnda varianten, till omslaget i alla fall. Eller så är det jag som associerar bilder märkligt.
