Sven-Ingvars: "Leende guldbruna ögon"
En fråga till cd-generationen: Första gången man lyssnar på ett nytt album, bör man då samtidigt läsa texterna i texthäftet (om sådana finns)? En trivial fråga kan tyckas. Men minns då att Jarvis Cocker (den där solkiga slipsnissen från Pulp, ni vet) till och med i cd-häftet öste bannor över idén att göra just detta. Alltså läsa och lyssna samtidigt. Och jag tycker mig minnas att Lemmy Kilmister (den där Whiskey-vårtan från Motorhead, ni vet) också opponerat sig mot idén. Säkert av helt olika skäl, ska sägas.
Om man lär känna en platta utan tillgång till texter är ju förstås risken för felhörning större. Och så småningom, med varje lyssning, riskerar de här felhörningarna att sätta sig där uppe i hjärnbarkens vindlingar. Kanske för gott. Och då gäller det att nynna försiktigt i offentliga miljöer. Eller bland retsamma polers.
Märkligt hur man kan höra fel på sitt eget språk egentligen. I värnplikten kände jag en s.k. stridspitt (ambitiös rekryt) som hette Hammar och som stod för en riktigt grov felhörning. Han hävdade alltså att fältradion, som tydligen spelat en låt med Tylösands egen Per Gessle (det här var nittiotal), skickat ut radiovågor med frasen ”Här kommer kung av sand, här kommer kungen av en jätteglass”. En härligt surrealistisk och somrig version, som tyvärr i verkligheten lät ”Här kommer kung av sand, här kommer kungen av ingenting alls”. Och vi får nog ändå tacka Gessle för det – även om man aldrig riktigt vet vad denne Roxette-lugg har för textuella nycker.
En annan felhörning AV RANG som jag själv burit med mig genom åren involverar ingen mindre än Tommy Nilsson, basunen från Järvsö. En gång hörde jag nämligen hans rågblonda baryton i etern uttala textraderna ”Öppna din dörr, och säg att du vill ha mig här, säg att du en omnibus...”. Det var verkligen en other-worldly experience. Hade denne munlene bjässe verkligen så mycket avantgardistisk stake att han faktiskt sjöng om en omnibus (latinskt ord för droska eller buss)?
Tommy (smäktande): ”SÄG ATT DU - EN OMNIBUS”.
Om så nu är fallet, vad kan han ha menat? Är det fråga om någon kärleksfull metafor? En komplimang? Onödigt snårigt i så fall, från mannen som en gång släppte den avgjort mer direkta låten ”Vill du ha sex med mig?”. Det är inte omöjligt att det kan handla om någon mycket märklig form av produktplacering heller. Eller så tog textidéerna slut och Tommy tvingades att improvisera på Skifskt manér.
Det är en enkel sak att ta reda på vad Tommy egentligen sjöng. Jag vägrar. Det har nu gått 17 år och jag har aldrig känt behovet av att reda ut saken. Jag vill ha illusionen av Tommy och hans omnibus INTAKT. Man ska kunna ta Tommy ur omnibussen. Men aldrig omnibussen ur Tommy.
Lyssna själv! http://www.youtube.com/watch?v=JlK1H2_aBh8
Nåväl. Nu är det dags att avhandla en dansbandshit, för första (och kanske enda) gången på denna blogg. 1976 gav det redan då rutinerade dansbandet Sven-Ingvars ut låten ”Leende guldbruna ögon”, en låt väldigt många svenskar ögonblickligen skulle känna igen. Men denna tralliga klenod är inte bara av godo. På dansbanor och kräftskivor, i skinnsoffor och karaokemickar över hela vårt avlånga land har denna låt kommit att framstå som ett textmässigt enigma. Jag tänker förstås på refrängens märkliga text:
Leende guldbruna ögon, har jag förälskat mig i
Just dina guldbruna ögon
Så blå kan de (det?) aldrig mer bli
Ett grundproblem här har nog varit att folk inte kunnat avgöra om den gode Sven-Erik Magnusson sjunger ”de” eller ”det” i refrängens slutkläm. Här hotar både felhörning och feltolkning.
Antingen ska man väl förstå det såsom att textjaget selektivt endast spanat på blåögda damer. Nu har han dock förälskat sig i en dam med bruna, med den chivalereska konsekvensen att det nu är färdigspanat efter de blåögda damerna. Den här tolkningen bygger förstås på att Sven-Erik sjunger ”det” och inte ”de”.
Men om det är ”de”? Ja, förutom att det hade varit bra om han sjungit ”dom” istället så måste vi nog lyfta den välkända metaforen ”blåögd” i betydelsen oskyldig/naiv. Damen ifråga har alltså bruna ögon. Kärlek har uppstått – åtminstone från textjagets sida – och från och med nu kommer hon inte att vara lika oskuldsfull som förr (i hans ögon). Om textförfattaren inte åsyftar detta var det direkt klantigt att anspela på en så välkänd metafor och röra till det för folk. ”Ett blått öga” kan ju dessutom vara ett resultat av handgemäng. Inte är väl låten ett förtäckt hot, eller en olustig referens till den s.k. Rosenthal-effekten?
Varje gång man snubblar på den här klämkäcka och rätt irriterande fyrtaktaren, i hissar, på marknader, lokalradio el dyl, så tittar man allt djupare in i kalejdoskopet. Det känns som att hela låten skulle behöva en färganalys eller till och med en offentlig utredning. Kanske också en offentlig ursäkt är på sin plats, från de välkammade och förmodat färgblinda värmlänningarna. Stop playing games.Var hon brunögd eller blåögd? Och vad innebär egentligen guldbrunt? Hade damen rent av ett blått och ett brunt öga. Och blått ingår ju i färgen brunt, som varenda bildlärare vet, kan det ha någon relevans här? Kan det kanske ha handlat om en skiftning alternativt starr?
Tyvärr förtäljer heller inte historien vad exempelvis ”Byns enda blondin” eller ”Fröken Fräken” (Sven-Ingvars-hits) hade för ögonfärg, vilket kanske kunde varit relevant för att inringa Sven-Ingvars preferenser för det täcka könet. Och det är fyra år för sent att fråga Thore Skogman.
Snabbisen 4 - Efterlysning: Uffe Persson, entertainer
Din röst minde om en tjur från Wales och i rampljuset framträdde en intressant illusion: Det var lite som om någon lyft Jack Nicholson rakt ur Chinatown (minus näsbandaget) och korsbefruktat honom med Patrik Lundström från Blond (minus hästsvansen).
Därtill lägger vi en egenartad och närmast spastisk koreografi. Frågan är om ens en akrobat i Bollywood skulle kunna lösgöra sitt huvud i sidled på det sättet som showmannen Uffe Persson gör i Nästa weekend – och det utan synliga nacksmärtor.
I uppföljaren, den habila syntsingeln Young girl, blir den ryckiga koreografin både intagande och lite illavarslande, som om vi hade att göra med en person som när som helst kan forcera sina inre spärrar. Och med tanke på den moraliskt lite tveksamma texten, och SVT:s Fräcka Fredag-interiör, blir detta ett oförglömligt framträdande.
Du sågs senast på Pride-festivalens scen 2007, framförandes örhänget Nästa weekend – enligt uppgift med platinapipan i behåll.
Uffe Persson, var är du? Inte lämnade du väl Sofia Källgren i sticket, efter Phantom of the Opera-duetten? Bor du kvar i samma tvåa? Vad jobbar du med? Svenska folket bubblar av frågor. Du är inte glömd, Uffe Persson!
Svar till: nästa weekend i E-län?
Tant Strul: "Hela mitt guld"
Det finns en hel del intressanta bandnamn där ute i musikhistorien, det måste man ju medge. Enkla (och kanske helt tillräckliga) saker som The Smiths, Gun och Yes. Överdrivna saker som Darkwoods my Bethrothed och Frankie Goes to Hollywood. Väldigt konstiga namn, såsom Hootie and the Blowfish och Toad the Wet Sprocket. Eller bandnamn som är väldigt kopplade till genre, som Destruction, Rövsvett eller 2 Unlimited.
Det finns också bandnamn som utövar en speciell lockelse, därför att de är lagom smarta och/eller lagom udda: Pitch Shifter, Daft Punk, The Who, Silver Jews, Dexy's Midnight Runners, The Flaming Lips eller The Cure.
Förresten är The Rolling Stones ett jävla bra bandnamn. Eller Joy Division. Eller NOFX.
Eller varför inte Tant Strul? Det är ju ett riktigt eminent bandnamn. Både punkigt och feministiskt liksom. Tant Strul. Stockholmsslang-nedsättande och ett statement på samma gång. Tant Strul!
Det är synd att Tant Strul (1980-85) fallit i glömska. I min mening var de nämligen en riktig pärla i det som kom att kallas svensk post-punk/new wave. Många minns kanske band som Reeperbahn, Lustans Lakejer och såklart Imperiet. Och så Tant Strul! De blir lite snacket på stan runt -81. De är polers med Gurra och Thåström m fl och Kajsa Grytt i Tant Strul sägs till och med ha haft ihop det med Pimme det året. Spåret ”Svarta diamant” sägs ju handla om honom.
Men det är den gamla vanliga storyn. Bandet, som i början är en konstellation med både killar och tjejer, blir rätt snart ett ”tjejband”. För det är så de tas emot såklart, med artiklar i pressen om att de lärt sig spela sina instrument själva. Typ. Vad trött man blir.
Egentligen borde den här bloggen just idag heta Thealbum och inte Thesong. För faktum är att Tant Struls sista platta – Jag önskar dig (1984) – platsar i sin helhet. Låt oss vara ärliga: Hade den här plattan gjorts av Imperiet eller Eldkvarn hade det varit en klassiker. Och ännu bättre: Hade den gjorts av Håkan Hellström 2011 skulle den spelas överallt.
Alright, för sakens skull kan vi väl utse en låt från plattan. ”Hela mitt guld” är plattans första spår och visar direkt vart popskåpet skall stå. Det är en riktig pralin där Kajsa Grytt sitter full på en regnig parkbänk med sönderdansade fötter. Parfymen har dunstat och hånglet har dragit vidare. Och se där: ibland är popmusik helt enkelt som bäst när den utgör det där tre-minuters-halmstrået att klänga fast vid, fastän livet just luggat en och man är helt fucked.
Fleetwood Mac: "The Green Manalishi (with the Two-Prong Crown)"
Förutom så kallade ”kreativa meningsskiljaktigheter” är ett frekvent skäl till att pop/rockstjärnor hoppar av (eller blir kickade från) sina framgångsrika band utan tvivel pengar (med risk för att låta matematisk: inkomstens relation till allt dyrare och excentriska vanor).
Att the king of pop ville ha ett eget Neverland eller skänkte heliga elefanter till sina buddies är ju populärkulturell kuriosa som livar upp. Men nog var det bortom all ekonomisk rimlighet. I och för sig hade ju Jacko inget band att hoppa av ifrån – där hamnade vi lite off topic.
Peter Greens avhopp från Fleetwood Mac – som säkert gett en och annan vinyleremit sömnlösa nätter – verkar vara ett avsteg från tidigare nämnda formel. Snarare är det grundat på en rätt så mycket äldre insikt, myntat av en viss Markus; Att det är lättare för en kamel att ta sig igenom ett nålsöga än för den rike att få tillträde till Guds rike.
Runt 1967 var Peter Green igång med guran (han var exempelvis en kort tid med i samma band som en purung Rod Stewart) och hamnade snart som ersättare för Clapton i John Mayalls Bluesbreakers. En drömsits kan tyckas (brittiska bluesvågen rullade bra) men snart hade Green något nytt på gång: Fleetwood Mac. I slutet av sextiotalet växer deras popularitet och det måste ha varit med känslan att the world is your oyster som det unga bandet flummade loss i konserthallarna.
Peter Green bluesar loss med BB King. Katten i mitten är för mig okänd.
Självklart var Green en nyckel till framgångarna. Vilken status har han idag? Tja, han huserar i Rock n Roll Hall of Fame och omnämns ofta som en av rockens skickligaste och mest personliga gitarrister. Själv har han dock sagt att han inte var mycket till låtskrivare. Ändå är det få som tänker på att Green exempelvis är originalkompositör till Black Magic Woman, Santanas gamla megahit.
Redan i mellanstadieåldern, när man hade bytt Mora Träsks tigerjakt mot Kiss Creatures of the Night ungefär, så minns jag att vissa (rock)låtar bet sig fast så mycket hårdare än andra. Svaret: de innehöll riff som framkallade en känsla av ren jädra shock and awe!
Bra exempel som man minns var t ex Thin Lizzys ”Cold Sweat”, Motorheads ”Jailbait” och Toni Iommis trögtunga stick i ”Children of the Grave”. Och definitivt den låt som den här krönikan borde handla om: ”The Green Manalishi (with the Two-Prong Crown)”.
Visserligen växte jag upp med metalbandet Judas Priest (rätt kända) version av den här låten (Fleetwood Mac var definitivt en otrampad stig). Jag minns det: När herrar Tipton och Downing vred upp sina Flying V:s till bålgeting-nivå i denna den grymmaste av Peter Green-låtar så var den osvikliga känslan där igen – shock and awe.
Författaren och musikälskaren Nick Hornby skrev en gång att om han någon gång i framtiden skulle stöta på en utomjording som undrade vad rockmusik var så skulle han spela Led Zeppelins ”Heartbreaker”. Detta för det fantastiska öppningsriffet Ba, Ba, Ba, Ba-Ba-Ba, Ba-Ba-Ba-Ba-Ba, Ba, Ba-Ba-Ba.
Visst, det hade väl varit en skaplig extra-terrestriell eye-opener. Men tur att Hornby inte valde ”The Green Manalishi”, för då hade rymdvarelserna inte bara vetat vad rock var, de hade nog ”skittit i brackan” för att slänga in ett gammalt Gustav Vasa-citat.
Now when the day goes to sleep, and the full moon looks
Ba, Ba-Ba, Ba-Ba, Ba, Ba, Ba, Bah!
The night is so black that the darkness cooks
Ba, Ba-Ba, Ba-Ba, Ba, Ba, Ba, Bah!
Droger sabbar det mesta och det vet nog Peter Green mer än många. I skarven 69-70 börjar han sopa i sig större kvantiteter LSD och svidar om till ”long flowing robes”. Han finner Gud och bär ett stort krucifix om halsen. Och sedan blir det riktigt far out: Enligt uppgift upplever Green att han i en drogdimmig dröm får besök av en stor grön vovve som han själv förstår en symbol för ondskan själv och roten till allt ont i världen: pengar. Senare har han en vision av en ängel med ett svältande Biafra-barn i sina armar och det är då idén föds (som hans bandkamrater först gick med på men till slut vägrade ställa upp på): Att bandet skulle ge bort alla sina slantar till välgörenhet.
Som en epitaf över sin tid i Fleetwood Mac (avhopp 1970) och som en uppgörelse med knarkdemonerna och förvirringen skriver Green ”The Green Manalishi (with the Two-Prong Crown)”, och Fleetwood Macs originalversion överträffar såklart andra försök. Originalet är mörkare, friare, skörare och tyngre.
Låttiteln är superskum och har tolkats som en hänvisning till den gröna hunden i drömmen, pengar (”greens”/”greenbacks”), en underground-drog som sägs ha cirkulerat vid den här tiden och som kallades ”the green manalishi”, eller något helt annat ofog. Kanske inte ens Peter Green är helt säker.
Fleetwood Mac blev senare (utan Peter Green) mer av ett popband än en bluesjoint och faktum är att bandets platta ”Rumours” (1977) är den tredje mest sålda plattan på hela sjuttiotalet. Miljonerna lär ha rullat in. Och den här gången stannade de på banken.
Nedan: Låten i fråga!
http://www.youtube.com/watch?v=kTvKaLW5bu8
/ Tomas
Snabbisen 3: The Down South Submarine
Det här är oldschool på riktigt. Två schyssta katter som svänger loss på hemgjord ukulele och tvättbräda. Scenen är 20-tal från en dammig amerikansk porch. Men vad har karln där till höger i munnen? Är det inte….jo jo men: En kazoo!
Detta är faktiskt ett av de allra första fotografierna där någon lirar kazoo. Say what?
Kazoo är en utveckling av s.k horn mirlitons, uråldriga afrikanska instrument med öppningar i båda ändar och ett vibrerande membran i. Från början användes tydligen dessa i allsköns mumbo-jumbo och ritualer där shamaner skulle härma djur och andar skulle sammankallas. Now thats’s oldschool!
På 1840-talet designas den första kazoon av en Alabama Vest i Georgia. Till sin hjälp hade han en excentrisk tysk urmakare vid namn Thadeus von Glegg och succén var ett faktum. Med den ubåtsliknande designen kom instrumentet senare att kallas The Down South Submarine.
I äldre blues och folk fann kazoon sitt hem. Ett exempel på en kazoo-ivrare var Jesse ’Lone Cat’ Fuller, en enmansshow som på femtio-talet lirade gitarr, kazoo och en stor hemsnickrad fotdella samtidigt. Med sin hit ”San Fransisco Bay Blues” blev han en förebild för bland annat The Grateful Dead. Och på en inspelning 1991 drar minsann självaste Clapton ett Kazoo-solo i sin version av Fullers hit!
Nuförtiden är kazoon kanske mest ett partytrick men det har funnits folk som tagit instrumentet på det största allvar. När König Ludwig av Bayern på 1880-talet skulle sätta upp en Wagner-opera kallade han in folk från det ottomanska riket som förstod värdet av att konstruera en jättekazoo. Tills slut var den färdig: en riktig luftvärnspjäs på över två meter. Wagner som sagt. Hoppas publikens bröstkorgar höll bara.
Faktum är att det lobbas en del för att kazoon skall bli USA:s nationalinstrument, även om det måste sägas vara ett svalare ämne än t ex gay marriage eller Charlie Sheens dåliga vanor.
Keep America Humming, som en slogan lyder. Och du visste väl att den 28:e januari är kazoons dag? 28/1: Karl har namnsdag, Henrik VIII av England dog, Elvis gjorde höftrullningar i TV för första gången… och KAZOO:n ska fram ur strumplådan!
Alexander Skrjabin: "Mysterium"
Tänk om man hade fått vara med på sextiotalet! Tänk om man hade fått vara med runt förra sekelskiftet! Sådant här hör man lite då och då i kulturkonversationer. Nåja. Egentligen är nog de flesta rätt så tillfreds i sin egen tid, men jag antar att det svider lite i själen att ha snuvats på storheter som Arthur Miller och bröderna Lumiere, eller för den delen Joplin och månlandningen – i sin egen tid! För om man hänförs av dem i efterhand; hur fränt hade det inte varit när det var the new shit? I och för sig glöms det gärna bort i dessa kvasi-nostalgiska diskussioner att det kanske inte hade varit lika kul att TBC eller Kubakrisen också var the new shit.
Men som filosofen Hegel skrev: ”Minervas uggla flyger först i skymningen” (ett typiskt Hegel-uttalande). Vår kunskap och överblick över nuet är begränsad – vi måste oundvikligen blicka bakåt för att nå insikt. Så häng med.
Idag ska vi blicka bakåt för att hitta något på allvar spännande (och lite skrämmande) och då räcker varken Joplin eller Tchaikovsky till. Det finns haIvmesyrer och så riktiga avantgardister, som i dagens krönika: möt Alexander Skrjabin.
Alexander Skrjabin
Född 1872 i Ryssland i en typisk rysk släkt befolkad av mer eller mindre lungsjuka militärer, var Skrjabin känd som den minsta och klenaste av pojkarna i grannskapet. Enligt uppgift var han som barn asocial och deltog inte mycket i lek: i stället satt han hemma i lägenheten i Moskva, där han byggde egna pianon (!) och hamrade fram prematura musikstycken. En anekdot om Skrjabin är att han som pojke försöker få ihop ett körstycke med kvarterets barn, vilket slutar i tårar och raseri.
Som rekryt är Skrjabin (med sin fysik) förstås oduglig. Men Skrjabin har förstås sedan länge köpt läget: han måste satsa på klaviaturet istället för ”Stalin-orgeln”, så att säga. Och han är envis. Trots sina välkänt små händer, som på pianot ”knappt klarade av att nå en nona”, övar han på föregångaren Frans Liszts stycken till den grad att han poppar senor i ena handen och av läkare döms ut som fortsatt pianist.
Men skam den som ger sig. Skrjabin har sin alldeles egna vision om musik. Han vill göra upp med dur såväl som moll och han blir någon slags rysk musikalisk symbolist som avfärdar efterföljarna Prokofiev och Stravinskij (knappast easy listening i sig) som flata.
Skrabin, som i sina anteckningsböcker konstaterat att ”Jag är Gud”, är verkligen ute på några av sekelskiftets mest dristiga musikaliska uppdrag. I Le Poème de l' extase är ambitionen att tonsätta en utdragen Kosmisk Orgasm, med en fortissimo-upplösning på inte mindre än femtiotre takter i ren C-dur. Det här ni, det är skapande minsann. Eller som poeten Woody Allen belåtet konstaterar i Annie Hall (efter ett ligg): ”There goes another novel”.
Skrjabin börjar gradvis att sugas in i filosofins och metafysikens värld och han har kallats både mystiker, teosof och teurg (vad nu det är). Detta tar sig konkreta uttryck i att Skrjabin nog kan kallas för 1900-talets första multimedia-artist. Han uppfinner nämligen en ”ljusorgel” där varje ton har en färg som projiceras på en duk under framförandet. Dobre!
Skrjabins ljusorgel. Tänk om Ray Manzarek hade haft en sån här i The Doors!
Nej, Skrjabin skojade man inte med. Han hade allvarliga visioner. En anekdot berättar om Skrjabins syn på toners och färgers samband och hur han diskuterar detta med en kollega. Tydligen ”var tonsättarna uppenbarligen inte överens om vilka färger som var inblandade. Båda menade att tonarten D-dur var gyllenbrun, men Skrjabin kopplade Ess-dur till purpurröd medan Rimskij-Korsakov föredrog blått”. Europa står inför skotten i Sarajevo och brinnande världskrig, men dessa herrar har minsann andra saker att tänka på!
Är inte det här en blogg om låtar? Jo, mestadels, och vad vi nu kommer in på är en låt väl värd att höra. Tyvärr är detta stört omöjligt eftersom bara ett intro tydligen existerar. Ödets ironi hindrar oss från att ta del av Skrjabins grandiosa, slutliga mästerverk: han hann nämligen dö 1915 av ett insektsbett på läppen.
Mästerverket i fråga, Mysterium, är så extremt ambitiöst att det nästan inte kan begripas. Det är så extremt ambitiöst att det skulle få Steven Spielbergs Amistad att framstå som en glesbygdsrevy i jämförelse. Det skulle få Matt Bellamy i Muse att framstå som en äppelknyckande byfåne i jämförelse. Och då är det ambitiöst.
I Cameron Crowes film Almost Famous (om ett någorlunda ambitiöst band) finns en scen där en LSD-spetsad bandmedlem (lead-gitarristen) står på en taknock och vrålar ”I am a golden god! I am a golden god!”. Kom igen. Skrjabin hade bara fnyst åt det där. Han, den självutnämnde visionäre guden, hade med sitt skapande helt andra nivåer i sikte. Här räckte inga hustak till – han skulle ta sin symfoni till Himalayas toppar!
Ja, ni läste rätt. Skrjabins sista verk My sterium var tänkt att framföras bland Himalayas högsta berg (som då inte ens bestigits). Det skriver han själv. Och det skulle framföras av en orkester på nästan tusen man och pågå en hel jädra vecka! Högt däruppe i massiven skulle det spelas, dansas och liras på ljusorglar tills hela rasket skulle uppgå i en ”religiös syntes av alla konstarter som skulle förebåda den nya världens födelse” och musiker såväl som publik skulle uppstå som en ny, renare och tidigare okänd livsform. Nu fick ju Skrjabins folk Lenin, Stalin och två världskrig i stället, men det är en annan historia.
Tack, Skrjabin ”för din låga, och för din förmåga” (för att citera Bellman). Det här tyvärr inställda ryska höghöjdspartyt framstår onekligen som the mother of all Woodstocks. Fan, man skulle varit där!
The Love Affair: "Everlasting Love"
Den skrevs av Buzz Cason och Mac Gayden (de måste ha fått en s.k. Lidnersk knäpp runt 1967 för sedan lämnar de pennan och notpapperen och försvinner in i musikproduktionsdjungeln). Nåväl, Everlasting Loves fem miljoner uppspelningar bara i USA gav nog deg i tråget.
Egentligen snubblade jag bara (åter) på den här låten (man minns den ju från när man var mindre) tack vare undergroundfilmaren Kenneth Anger. Hans suveräna kortfilm Scorpio Rising från 1964 är späckad med låtar från tiden och fångad i en oväntad sextiotalsperiod sprang jag (givetvis) rakt in i Everlasting Love.
Egentligen gillar jag inte själva verserna. De är och förblir någon slags stompig soul av gammalt croonersnitt och namn som Gerard Becaud (en fransk Neil Diamond) och Engelbert Humperdinck (en amerikansk Tom Jones) poppar upp i skallen. Detta känns naturligtvis en smula märkligt med tanke på att The Love Affair marknadsfördes som en popkvintett och att sångaren Steve Ellis inte var en dag äldre än 17.
Emellertid visar detta bara att The Love Affair befann sig i en brytningstid mellan sextiotalssoul och sextiotalspop och det är väl främst det senare som gemene man förknippar med the sweet sixties. Hur som helst blev Everlasting Love en stor hit och det är naturligtvis refrängens förtjänst – en refräng som inte är något annat än en tonårsamorös tuggummibubbla på väg att spricka. Och det är garanterat just refrängen som fått så olika artister som Carlton Cole, U2, Sandra och Gloria Estefan att släppa egna versioner av låten. Dessa skall jag artigt undvika att risa/rosa utan nedan hittar du länkar till dem. Det är upp till dig att välja vilken som förtjänar just din eviga kärlek.
Observera att Robert Knights version är den första gjorda inspelningen av låten.
http://www.youtube.com/watch?v=XkeKOad-9KQ&feature=relatedhttp://www.youtube.com/watch?v=sAHqGGSgxxk
http://www.youtube.com/watch?v=ITLs4umWEFw
http://www.youtube.com/watch?v=45PCiyVZnWI
http://www.youtube.com/watch?v=481XQAOA_6s
http://www.youtube.com/watch?v=ErZl3ZM3Uto&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=uIqEtGz8EFY
/ Tomas
Snabbisen 2: Tysk svärmorsdröm?
Kära mor är rubriken. En blombukett som aldrig vissnar. Klisterlappen: En gåva för hela året. Effekten är hiskelig: man får vibrationer av billig musik-kassett och en ryslig dansbandsillusionist. Han framstår för ett ögonblick som Tysklands egen Eilert Pilarm.
Men faktum är att ju mer jag stirrar på detta singelomslag, desto räddare blir jag. Och nu, i eftertankens kranka blekhet, tror jag att förklaringen smugit sig på mig. Mannen, blicken, frasen. Liebe Mutter...Ein Blumenstraus der nie verwelkt. Det är helt enkelt rysligt Norman Bateskt. Och den som sett Hitchcocks Psycho från 1960 vet vad jag talar om. Bates ja: den försynte, magre, sjukligt modersbundne taxidermisten (uppstopparen) som i sin psykos för all tid konserverat sin döda mor i husets källare. Jag hade verkligen inte hoppats på att bli påmind om den galningen på en tysk singel.
/ Tomas L
John Coltrane: "Psalm"
Den här instrumentala jazzlåten är så nära jag kommit till att bli religiös. Den är fruktansvärt bra och närmast metafysisk.
Som den trogne läsaren av denna blogg med säkerhet vet, så är inte syftet att nödvändigtvis gräva upp och presentera obskyra och i det närmaste okända låtar. Den här låten, komponerad av en av världens mest kända jazzmusiker, återfinns också på dennes mest kända album, A Love Supreme. Många har upptäckt den.
Jazz is the teacher, Trane is the preacher. Så har det sagts och visst är han stor, John Coltrane. Samarbeten med Dizzy Gillespie, Miles Davis, Monk och Duke. De största. Men just nu i denna krönika spelar namedropping egentligen inte någon roll. Just nu möter vi honom i hans ensamhet.
Ena sidan av Coltrane är den svettigt envetna saxofonvirtuosen. På andra sidan finner vi den kämpande alkoholisten och heroinisten Coltrane. Och det är inte oviktigt, för A Love Supreme är ett euforiskt verk från en människa som, för att använda en sliten metafor, gått genom elden och funnit en personlig och alltigenom frälsande gud.
Saxofonen är ett mycket uttrycksfullt instrument och i sig ganska röstlikt, visst är det så? Det kan ibland vara, upplever jag, som att en uppenbart instrumental låt på något sätt blir…halvinstrumental.
Jag har lyssnat många gånger på John Coltranes Psalm (en total njutning) utan att veta att den egentligen har en text. Ja, du hörde rätt. I vinylutgåvan finns en av Trane nedskriven bön. Och det är nu magin börjar på allvar. Coltrane läser nämligen bönen med sin saxofon. Han har tonsatt vartenda ord med det som är hans röst, instrumentet. Det är inte tungotal. Det är inte pretentiöst. Det är helt fantastiskt. Det låter kanske löjligt men när jag för första gången lyssnade på den här låten med texten framför mig kändes det som att mitt huvud (eller möjligtvis rummet) sakta vreds medsols (jag var helt nykter). Kanske befann jag mig just då i rätt stämning, det var hursomhelst osant bra.
Soundet i låten är mystiskt och mörkt och Coltranes eminenta trummis Elvin Jones (jag vet, jazztrummisar har alltid sådana namn) är en viktig kugge med sitt rullande trumspel. Det hela är grymt.
Lika hopplöst oartikulerad som John Coltrane var som intervjuobjekt, (jag stötte på en transkriberad intervju med honom där han mest sa u-huh och mm-hm) lika magisk kan han vara med sin sax, sin mouthpiece. Och det har lätt till en närmast fundamentalistisk dyrkan av honom. Inte nog med att han delar initialer med Jesus Kristus själv, i San Fransiscos The Saint John Coltrane African Orthodox Church har han varit helgonförklarad sedan 1971.
På denna länk har någon synkat (nästan) texten till musiken. Släck ned i rummet, ta bort alla distraherande inslag och möt Trane när han är som bäst. Jah!
http://www.youtube.com/watch?v=CpID_ZhA3Uw
John Coltranes låt Psalm hittar du på klasikern A Love Supreme från 1964.
P.s. Missa inte den enda skivan som John Coltrane gjorde tillsammans med den gamle croonern Johnny Hartman. Sök, sök, sök!
Semester
Hej. Härmed tar jag lite bloggsemester. Tack till alla läsare och kommenterare. Vi ses i augusti!
/ Tomas
Snabbisen 1: Bobby Rock of Nitro
BOBBY ROCK OF NITRO !
BOBBY ROCK OF NITRO !
BOBBY ROCK OF NITRO !
/ Tomas
Samhain: "Unholy Passion"
När man pratar musik är det rätt vanligt att man intar perspektivet olika faser eller fastnar i en före och efterdiskussion. Vilken Dylan är bäst, den akustiska eller den elektriska? Vilket Kiss är bäst, det sminkade eller det osminkade? Är Elvis Costello bättre med The Attractions än med The Imposters? Dog Manic Street Preachers med Richey James?
Det blir ganska sällan fokus på övergångsperioder, trots att de kan vara intressanta och underbart bra. Ett exempel är Glenn Danzigs band Samhain, som var aktivt några år kring mitten av 80-talet. Hans band innan, The Misfits (döpta efter filmen med Marilyn Monroe), var ett unikt band som framställde en slags melodiös och rätt makaber horrorpunk, som kändes ungefär som om man fått Bela Lugosi och Boris Karloff att lira rockabilly. Faktum är att de långt före sin tid faktiskt mer eller mindre sysslade med det som senare blivit poppis som Gothic Americana.
Till slut passade de missanpassade inte längre ihop och Samhain tog form. Och här är Danzig på väg mot något nytt: tempot har skruvats ned något och soundet är mörkare, mera goth, och texterna drar nu mindre åt utomjordingar och mer åt misär. Med Samhain är det tydligt att Danzig har börjat träna mer på att bli en tung slugger, på bekostnad av ett snabbt fotarbete, och sina största framgångar når han senare på 90-talet med sitt hårdrocksband Danzig.
Bandnamnet Samhain kommer av namnet på den medeltida keltiska skördefestivalen, (som senare i förvrängd form har kommit att kallas halloween av många) som markerade sommarens slut och ankomsten av årets mörka halva. Även det en övergångsperiod alltså.
Glenn Danzig är en märklig snubbe egentligen. Speciellt om man tror på allt man läser om honom, för då kan han lätt framstå som en kampsportande Aleister Crowley med ett brinnade intresse för S/M och ockulta serietidningar. Jag tänker då på sådana fakta som att han driver serieförlaget Verotik, hans låttexter om dominans, hans läderorienterade scenkläder m.m. Men så ensidig kanske han ändå inte är. Eller ...vem är han? Tja, i intervjuer har han talat sig varm för hamburgare såväl som republikaner och inför en rockfestival (jag tror det var PinkPop -95) passade han på att såga alla andra artister utom Rollins Band (som ju också frontas av ett muskulöst surkart). Att kalla exempelvis en artist som Sinead O Connor för insincere (oärlig) var lika roligt som korkat. Nåväl, Danzig skulle säkert kunna vara ens polare tills det att man började prata jämställdhet eller medellängd (han är strax under 165 cm lång).
Även som sångare är Glenn lite one of a kind. I botten har han alltid haft en bra och lite ihålig Elvisröst (Evil Elvis är ett smeknamn han faktiskt fått dras med) som genom karriären har använts till lite av varje. Framför allt till att hojta. Detta i positiv mening, Danzig hojtar snyggare än någon annan. Han är inte oäven på att vråla eller ens viska heller.
Hur som helst gör han sig bäst på skiva. Jag har ett par livebootlegs med honom hemma där man knappt hör ett ord han sjunger: det är svårt att skuggboxas med publiken och hålla micken vid munnen samtidigt. Men som Glenn sagt själv: On stage, I go all out.
Låten Unholy Passion öppnar mörkt och lite stämningsfullt och påminner först om något med The Smiths. Men den ingivelsen är kort och om man ska försöka sig på en psykiatrimetafor framstår Morrisseys band som en deprimerad och sarkastisk patient, medan Samhain är en mer våldsbenägen och potentiellt livsfarlig figur.
Texten börjar på ett mörkrockigt mässande sätt, med en bekännande Danzig:
Unholy passion, I feel for you
Unholy passion, I feel for you
Men den som tror att den biffige frontmannen hamnat i en religiös kris väcks snabbt ur sin förbön:
This thing that hangs down my leg, I feel for you
Som i otalet andra låtar med något av Danzigs band, så är det köttsliga lustar (inte sällan med en mörk twist) som utgjort inspirationen. Och i Samhains Unholy Passion, där dessa kläds i en mörkmelodiös kostym av lätt 80-talssnitt, blir det riktigt, riktigt bra.
Att lyssna på hela EP:n Unholy Passion, där även bra låtar som I Am Misery och Moribund ingår, är ingen solsemester direkt. Snarare som att åka släde genom jämmerdalen bakom ett koppel varulvar. Som tjuter efter kjoltyg.
/ Tomas
Nedan: Snart på var mans hylla: en Misfits-Danzig, en Danzig-Danzig och en Samhain-Danzig.
Nedan: Exklusivare: En hälsning från mörkrets egen prins.
Låten Unholy Passion hittar du på EP:n med samma namn (1985).
Överkurs: I låten I Am Misery (där Danzig själv i texten förkroppsligar misären) finns ett gåshudsframkallande ögonblick (ca 1:42 in i låten) där Danzig i bakgrunden gaphalsigt erkänner att I love that fucking job. Det är ett fantastiskt litet ögonblick av humor, ondska och yrkesstolthet.
Temakrönika 2: Fabulösa frontmän: Steve Whiteman
Shoegazepop och dylikt har naturligtvis sina poänger men när det ska diskuteras frontmän/kvinnor så är det ju knappast band som Ride och Lush man tänker på. Nej, de effektivaste och mest underhållande frontpersonerna finner vi, föga förvånande, inom rock. Med tanke på mansdominansen inom en genre som rock kommer jag härefter använda ordet frontman, men vi ska nog finna något exempel även på fantastiska frontkvinnor.
Vad gör egentligen en bra frontman? Ja, egentligen ska han väl uppfylla skolkriterierna för en lyckad muntlig framställning: ha bra publikkontakt, anpassa sig efter den samma, utstråla självsäkerhet och engagemang, vara intressant och överraskande m.m. Helt enkelt ska han leverera ett grymt innehåll på ett grymt sätt. Och det blir exempelvis lite lättare utan ett instrument i nävarna.
Läsare av denna krönika kommer säkert att vilja addera en frontman eller två till diskussionen och åsikter mottas naturligtvis med glädje och respekt (tror jag). Men innan ni kommer så långt tänker jag sno några riktigt goda exempel på suveräna frontmän, då rockhistoriekakan innehåller inte så få utsökta, sherryspetsade russin.
Den här krönikan skulle kunna handla om David Lee Roth, Van Halens solblekta gamla hoppjerka. Denne rätt smaklöst översexuella underhållare var en mästare bland annat på gymnastiska språng, att leka drillflicka med sitt mickstativ samt föra barnförbjudna dialoger med sina vapendragares gitarrer (!). Men icke.
Den här krönikan skulle kunna handla om Paul Stanley, stjärnhingsten i Kiss. Denne glittrige atlet har ju gjort sig odödlig genom sin kråmande, uppstudsiga och nonchalant slängkyssande scenstil. Och det på seven-inch leather heels. Men icke.
Vi ska heller inte just nu dröja vid spektakulära frontmän som Steven Tyler (Aerosmiths mickläppjare), GG Allin (USA:s masochistiske rockande same), Bono (U2:s lätt narcissistiske filantrop), Madonna (popens suveränt iskalla Jane Fonda), Björk (Islands och världens sockerbeat) eller Paul DiAnno (Iron Maidens förfriskade punkare).
Möt Steve Whiteman. Vem? Du vet, han som sjöng i Kix. Vad? Kiss? Jaha Kix. Refresh my memory!
Steve (och Kix) är/var aldrig glam metal som ibland påstås. Ok, de var som störst runt -88 och hade en viss hårvolym men det är bara att lyssna så inser man att de här grabbarna i alla fall var mera gritty än den för den här tiden omåttligt populära och hårsprejade tuggummimetal som lirades av band som Poison, Britny Fox (hu!) White Lion och Bullet Boys (hu!).
Steve har exempelvis alltid älskat AC/DC och det hörs i Kix riffiga men ändå rätt tongue-in-cheek-ofarliga rock. Att bandet känns mindre påklistrade än kollegerna kan ha att göra med att Steve och grabbarna harvade runt i åratal på 70-talet som coverbandet The Shooze och senare som The Generators. Det är som bekant a long way to the top if you wanna rock n roll och Steve, sin egen roddare och landlord, hade tid på sig att utveckla en alldeles äkta scenstil.
Och Kix tid skulle komma. Plattorna passerade och stubinen brann alltjämt. Och med skivan Blow My Fuse (1988) får de smaka platina, succén är ett faktum och bandet får chansen att explodera på de stora arenorna. Trots att de tog den så kunde de dock inte uppnå samma framgång igen. Partypyroteknik hade de kvar (ex Hot Wire) men grungevågen -91 hade gjort krutet genomblött. Eller som Steve lägger fram det i en rätt färsk intervju: There was a new party in town and we werent invited.
På senare år har bandet gett konserter vid enstaka tillfällen och Steve Whiteman erkänner i en annan intervju att Kix fortfarande är a nice cash-cow. Men Kix gamle huvudlåtskrivare Donnie Purnell får han inte med sig ut på vägarna, för när denne fick nys om att Steve lirade Kix-låtar på scen lite här och var blev han purken och Steve skräder inte orden: When youre on Donnies shit list, youre on there forever.
Rock och hårdrock är i mångt och mycket en manlig värld. Intressant då att flera av 80-talsrockens bästa frontmän tillåter sig att vara så fjolliga. De vickar på rumpan, poserar som pinuppor och besitter ett tydligt drama queen-aktigt kroppsspråk. Det måste ha varit sminket.
Steve Whiteman kör bitvis den här stilen (någon kallade den för dancin-on-my-tippy-toes) och den passar synnerligen bra till den partyrock hans band levererar. Han är så flamboyant och så rockigt kokett att hans scenstil snoddes rakt av. En anekdot berättar att the big hoopla around town was that the young upstart [Brett Michaels, sångare i Poison] was said to have stolen singer Steve Whitemans stage act. Rumor became fact and here is why: prior to Poison relocating to L.A. the band had often come out to see Kix perform live. Now local heroes in their own right, it was clear that Michaels had more than borrowed a few stage moves from the charismatic stage singer.
Eftersom ni, kära läsare, troligen inte kommer att infinna er på Hammerjacks i Maryland (det är rivet och har blivit parkeringsplats och bank) för att se Kix (bandet finns endast sällan) så ska jag nu leda er genom en odysse av Whitemanskt frontmanship när den är som bäst och mest illustrerande. Vi befinner oss mitt i en inspelning av Kix låt Cold Blood och första riffet ljuder från Brian Forsythes gitarr. Detta är vad som händer i live-videon:
Kix: Cold Blood
Cruisin' downtown (S. W. hoppar in på scenen, levererar första raden i luften)
Shakin' her love
Is that babe talkin' to me (pekar på en tjej i publiken)
Felt my heart drop (går ned i en halvsplit med en hand i golvet)
Women can't stop (fjolliga handrörelser)
Girl has got me on my knees (faller ned på knä)
Baby baby babe don't make me wonder (ruskar intensivt på huvudet)
Won't you let me in
She said - see you later
Shot down (skjuter med fingrarna mot damerna i publiken)
I'll be back again (håller velourskjortan vidöppen, dansar omkring och visar bröstet, inte helt olikt en brunstig spelande orre)
Good love is all you need
But you don't want to know (slår teatraliskt ut med armarna)
Cold blood is all you bleed
When it cools off - you tease it (sparkar upp mickstativet i luften)
When it gets hot - you freeze it (hänger nu på stativet, trampar intensivt på stället)
Cold blood is all you bleed (svingar sin jacka runt runt i luften)
Solo: Whiteman, med händerna i sidorna, gympahoppar på stället med fötterna växelvis ihop och brett isär. Dansar vidare och knäpper med fingrarna. Svingar sedan återigen sin jacka runt sig med högerarmen.
Dresses so tight
Movin' to the beat
Set my fuse on fire (framåtlutad med mickstativet i ett järngrepp)
Dream come true I'm gonna give it to you (drar med handen från håret och ned över kroppen i en sliskig smekning)
Let the flame get higher
Baby baby you're drivin' me crazy (småsteppar frenetiskt)
Like a cat in a cage
You make me shiver – earthquake (stammar överdrivet på ordet shiver och slänger med huvudet och vickar med höfterna)
Down down to the grave (snurrar ett varv med mickstativet på höften)
Good love is all you need
But you don't want to know
Cold blood is all you bleed (hänger på sin närmaste gitarrist)
When it cools off - you tease it (skickar iväg mickstativet mot taket)
When it gets hot - you freeze it (dansar utmanande i sidled)
Cold blood is all you bleed (går ned i en slags split samtidigt med resten av bandet, juckar mot golvet och slänger med håret. Tar sig upp igen genom en baklängeskullerbytta. Gitarrsolot fortsätter. Whiteman sliter av sig ett plagg till och hoppar upp och ned framför trumsetet i bar överkropp med ryggen mot publiken.)
Oooooh You make me so hot (faller till marken, spelar utmattad, men slår med handen upprepade gånger i scengolvet)
I feel my temperature rise (sittande, knyter näven och reser sig långsamt)
Don't shoot me down - No (hoppar upp till stående)
When it cools off - you tease it
When it gets hot - you freeze it (torkar symboliskt svetten ur pannan med handens baksida)
Cold blood is all you bleed
Good love is all you need
Give me what I know
Cold blood is all you bleed (småsteppar baklänges, spelar chockad. Hänger på basisten med armen runt dennes nacke, pekar på publiken. Hoppar sedan runt som en gympaledare, med höftrullningar, far ut med armarna åt diverse håll. Kastar sig slutligen, faktiskt på låtens sista ackord, på en jättesäck som dragits in på scenen, som sprängs och frigör en rejäl mängd kulörta ballonger)
Kanske är gåtan om varför många rockande frontmän är av den magra sorten löst nu. Klart att en sån här veritabel capoeirapartypangare är rena bantningspillret. Och Whiteman trivs: på deras album Kix Live (1993) är han som ett barn på julafton när han överväger att kasta en hink vatten på publiken (Should I throw it on you, or should I throw it on them?) bara för att i nästa stund skryta över att han håller sig med a big bottle of Jack Daniels, not the little one, the big bottle.
Gissa vad Steve Whiteman gör idag? Han undervisar i sång vid Musicians Insitute i Maryland och headlinar sitt nya band Funny Money. Och som Steve själv pratar om bandet: I wanted to get out and play and have fun, and make some money doing it. Och kanske får han rätt någon gång, den gamle kicksökaren: Fun, uplifting music is what will always win out.
/ Tomas
Ovan: Omslagspojken Whiteman. Bildskön? Nja. Men det var inte Bon Scott heller!
En extra treat: http://youtube.com/watch?v=YBGz1h_Fh1s
Temakrönika 1: Cerrone - Bildkonstnären
Sex säljer, och det naturligtvis också inom musikbranschen. Hur många gånger har man inte bläddrat i reabackar efter några schyssta album och allt man hittar är skivor med bilder på nakna brudar. Dansande brudar i hotpants på rullskridskor, brudar som blingar upp någon rappares diamantgrin till bil. Eller något annat korkat.
Dessa plattor innehåller oftast hjärnlös trancemusik med titlar i stil med X-tacy Megashake VIII, eller något namnförkortat hothead till rappare, som nödrimmar catch med biaatch.
Men metoden att med nakenhet (mest nakna brudar) sälja skivor är inget nytt. På 60- och 70-talet sålde man både soul och pop med hjälp av solhattar, babyolja och transparenta toppar. Tänk vad gamla skivbackar kan berätta ändå.
Men vissa skivomslag åldras med allt annat än värdighet. Titta till exempel på skivan här under. Den heter Love in C-Minor och är en viss Jean-Marc Cerrones debutskiva (1976). Totalt sålde den magre fransosen faktiskt cirka 10 miljoner skivor på 70-talet så försäljningsmässigt är det här en artist av viss tyngd, tro inget annat. Cerrone räknas idag som en visionär som var med och utvecklade det europeiska discosoundet. Han utvecklade också en alldeles unik och rätt märklig stil vad gäller skivomslagen.
Titta. Låt blicken löpa över skivomslaget. Visst är det något märkligt over det hela? Vi ser Cerrone, avslappnat poserande framför en massa smutstvätt. Han blickar gåtfullt men lätt oengagerat mot oss i sin sidenkimono. Och vid sidan har han en dam inte helt olik Jamie Lee Curtis, för att nämna en annan dam som ofta dykt upp i rampljuset syfteslöst naken (minns Ombytta Roller t ex).
Vad har Cerrone egentligen i kikaren med sin smutsiga byk? Tänker han föreslå ett rollspel med sig själv i boxertrunks? Har de legat med varandra, och ska vi i sådana fall förstå att det var här han slet av sin dam kläderna? Men hur mycket hade hon i sådana fall på sig???
Uppföljaren till Love in C-Minor hette Cerrones Paradise och kom 1977. Det omslaget, som kan ses nedan, är om möjligt ännu mera förbryllande. Vi ser återigen Cerrone, nu nästan hotfull, hopkrupen bredvid ett kylskåp med en naken kvinna på. Och på det svarta golvet ser vi lite vitt pulver, eller möjligtvis vätska, rinna ur en aluminiumburk.
En litteraturvetare hade säkert pratat om stort tolkningsutrymme och det får man nog säga att Cerrone bjuder på här. Ska det här vara sexigt? Eller har Cerrone försökt att fånga någon slags rymdfilmsstämning med sin dräkt och den sterila, närmast futuristiska miljön? Varför ett kylskåp? Och vad är det för en liten burk? Är det fråga om något drogliberalt kodspråk, eller är omslaget något slags ställningstagande kring provrörsbefruktning?
Med sitt tredje album (se nedan) fick Cerrone sin största hit. Låten Supernature låg högt på de internationella listorna sommaren 1978. Framgången till trots, skivomslaget uppvisar en oöverträffad smaklöshet: Vi ser Cerrone, liksom redo till språng; en varg med sina tre fällda grisar. Men vad ska vi förstå? Har den hårfagre discokungen genom tvivelaktiga experiment skapat en ny ras? Eller, för att återigen minnas Jamie Lee Curtis, är rollerna ombytta? Det är ju trots allt grisarna som är klädda i läkarrockar, och inte Cerrone.
Det sista jag kommit över är albumomslaget till plattan Hysteria. Vi kastar en blick på den och misstänker att Cerrones mål har varit en bild som dryper av sex och free love. Resultatet är ett annat: en urflippad fusion av Picasso och Carcass, som knappast ens Francis Dolarhyde (den kollageintresserade galningen i Röd Drake) hade varit i stånd att konstruera.
Men med tanke på titeln kanske vi är på helt fel spår här. Det vi ser kanske är ett moralkonservativt inlägg? Nja. Nä.
Det har nu blivit dags att lämna denna avantgardistiske parisare. Och kanske behöver världen fler som Jean-Marc Cerrone. Lite tolkningsutrymme (såväl som usel smak) gör väl ändå livet lite mera fascinerande?
/ Tomas
Moloko: "Cannot Contain This"
Skilsmässoplatta. Smaka på ordet. Jo visst, det känns igen. Det är ju den där skivan i artistens katalog som inte sällan framhålls som något alldeles speciellt: en chans att komma ännu närmare den härjade songwritern, den svårt blonda popstjärnan etc. Här är det på något sätt mera fact än fiction för en stund. Vi diggar verkligheten helt enkelt. Based on a true story, som det heter.
En känd och mycket omtyckt skilsmässoplatta är till exempel Bruce Springsteens Tunnel of Love från 1987. Under skivans andra halva är det bara för publiken att faca att denna rockens heliga madonna (Jagger är horan), denna passionerade basebollkepsromantiker, här själv har nått vägs ände. Och det är bara att gråta med, när allting rasar ihop i Brilliant Disguise (låt nio på plattan).
Där ser ni, skilsmässoplattor är kraftfulla saker. Bob Dylans egen, Blood on the Tracks (1975), är många av hans fans personliga favorit. Marvin Gaye spelade in sin rätt så knäckta Here, my dear, Uffe har sin Den vassa eggen och Plura sin Död stjärna. Men även Marilyn Manson och Paul McCartney (nåja) har haft sorgsessioner i studion. Och när till och med en nitwit som Nick Lachey gör skilsmässoplatta, ja då är begreppet inte bara nedsolkat utan också definitivt här för att stanna.
Men även i dans- och klubbmusikens värld går folk skilda världar och grogrunden för en skilsmässoplatta är även här fullgod. Lyssna bara på Molokos svanesång från 2003, Statues.
Moloko? Det var en Sheffield-duo som bestod av Mark Brydon, känd remixare och houseartist, och Roisin Murphy, dansant irländsk blondin. Murphy raggade en gång upp Brydon med frasen Do you like my tight sweater? See how it fits my body. Amors pilar flög och när debutalbumet kom 1995 hette det Do you like my tight sweater? Sött.
Molokos mix av pop och dansmusik (be mig inte definiera något av detta i onödan, då jag lätt går vilse i en djungel av blips, blops, dub, snub, triphop, breakbeats, electronica m.m.) rönte stor framgång överallt, särskilt singlar som Sing it Back och Familiar Feeling.
Att sammanföra kontraster är ofta något intressant men ofta svårt. Man minns till exempel Peter Dalle som i strid med allt sunt förnuft gjorde thrillerkomedin (!!!) Skenbart. Det blev inte bra. Men även i musikens värld är man modig. Jag kommer ihåg att något indieband för rätt länge sedan släppte en skiva som kan ha hetat Songs of Murder You Can Dance To. Det låter minsann som en intressant kontrast. Och både olyckan Nick Cave och underbarnet Jeff Buckley har ju sjungit alldeles bedårande vackert om hemska saker. Och för dagen blir detta pudelns kärna:
Det som Moloko serverar på Statues i allmänhet, och i låten Cannot Contain This i synnerhet, är en suverän mix av klubbpop och vemod. Inte så underligt, eftersom Brydons och Roisins romans gått i kras inför arbetet med Statues. Men på något sätt behöll de arbetsmoralen och rodde en fantastisk sista skiva i hamn.
Att lyssna på Cannot Contain This, med ovannämnda sound och med bakgrunden som rådde i bakhuvudet, borde vara en splittrad upplevelse. Det är det inte. Det är som en bikt i stormens lugna öga. Och att sedan svepas med under stroboskopen sent på natten, i en dans med någon som du vill ha mer än allt annat, men som du vet aldrig kommer att bli din.
Ovan: Solokarriären har fortsatt för Irlands egen girl next door.
Låten Cannot Contain This hittar du på Molokos album Statues från 2003. En bittersweet dansupplevelse som du bör kolla upp.
/ Tomas
