thesong

Skilsmässoplatta. Smaka på ordet. Jo visst, det känns igen. Det är ju den där skivan i artistens katalog som inte sällan framhålls som något alldeles speciellt: en chans att komma ännu närmare den härjade songwritern, den svårt blonda popstjärnan etc. Här är det på något sätt mera fact än fiction för en stund. Vi diggar verkligheten helt enkelt. Based on a true story, som det heter.
       En känd och mycket omtyckt skilsmässoplatta är till exempel Bruce Springsteens Tunnel of Love från 1987. Under skivans andra halva är det bara för publiken att faca att denna rockens heliga madonna (Jagger är horan), denna passionerade basebollkepsromantiker, här själv har nått vägs ände. Och det är bara att gråta med, när allting rasar ihop i Brilliant Disguise (låt nio på plattan).
       Där ser ni, skilsmässoplattor är kraftfulla saker. Bob Dylans egen, Blood on the Tracks (1975), är många av hans fans personliga favorit. Marvin Gaye spelade in sin rätt så knäckta Here, my dear, Uffe har sin Den vassa eggen och Plura sin Död stjärna. Men även Marilyn Manson och Paul McCartney (nåja) har haft sorgsessioner i studion. Och när till och med en nitwit som Nick Lachey gör skilsmässoplatta, ja då är begreppet inte bara nedsolkat utan också definitivt här för att stanna.
       Men även i dans- och klubbmusikens värld går folk skilda världar och grogrunden för en skilsmässoplatta är även här fullgod. Lyssna bara på Molokos svanesång från 2003, Statues.
       Moloko? Det var en Sheffield-duo som bestod av Mark Brydon, känd remixare och houseartist, och Roisin Murphy, dansant irländsk blondin. Murphy raggade en gång upp Brydon med frasen Do you like my tight sweater? See how it fits my body. Amors pilar flög och när debutalbumet kom 1995 hette det Do you like my tight sweater? Sött.
       Molokos mix av pop och dansmusik (be mig inte definiera något av detta i onödan, då jag lätt går vilse i en djungel av blips, blops, dub, snub, triphop, breakbeats, electronica m.m.) rönte stor framgång överallt, särskilt singlar som Sing it Back och Familiar Feeling.
      Att sammanföra kontraster är ofta något intressant men ofta svårt. Man minns till exempel Peter Dalle som i strid med allt sunt förnuft gjorde thrillerkomedin (!!!) Skenbart. Det blev inte bra. Men även i musikens värld är man modig. Jag kommer ihåg att något indieband för rätt länge sedan släppte en skiva som kan ha hetat Songs of Murder You Can Dance To. Det låter minsann som en intressant kontrast. Och både olyckan Nick Cave och underbarnet Jeff Buckley har ju sjungit alldeles bedårande vackert om hemska saker. Och för dagen blir detta pudelns kärna:
      Det som Moloko serverar på Statues i allmänhet, och i låten Cannot Contain This i synnerhet, är en suverän mix av klubbpop och vemod. Inte så underligt, eftersom Brydons och Roisins romans gått i kras inför arbetet med Statues. Men på något sätt behöll de arbetsmoralen och rodde en fantastisk sista skiva i hamn.
      Att lyssna på Cannot Contain This, med ovannämnda sound och med bakgrunden som rådde i bakhuvudet, borde vara en splittrad upplevelse. Det är det inte. Det är som en bikt i stormens lugna öga. Och att sedan svepas med under stroboskopen sent på natten, i en dans  med någon som du vill ha mer än allt annat, men som du vet aldrig kommer att bli din.  

 
Ovan: Solokarriären har fortsatt för Irlands egen girl next door.

Låten Cannot Contain This hittar du på Molokos album Statues från 2003. En bittersweet dansupplevelse som du bör kolla upp.
 

/ Tomas