thesong

Jag minns att jag läste i en recension av en Dylankonsert för ett tag sedan att en åskådare lite självbedrägligt sammanfattat upplevelsen med frasen det är ju kul att ha sett honom i alla fall. Det är tveklöst ett dåligt betyg, utfärdat av en god person. Vi har nog alla något konsertminne av denna typ, där ingen på hemvägen riktigt vågat sabla ned artisten/bandet, det vore ju fel på nåt sätt, man gillar ju plattorna hårt…och det är ju mitt band liksom, har ju lyssnat på dem hur länge som helst…
      Bullshit. Ett gig som aldrig lyfter ska man naturligtvis inte höja till skyarna, bara för att man var där el dyl. Det tvingades jag själv inse en gång på Cirkus i Stockholm när bandet Live genomfört en tungfotad, ointressant och glödlös spelning, till råga på allt strax efter det då unga förbandet Muse kalasgig. Men ändå försökte jag lura mig själv att Livekonserten varit rätt bra ändå (jag ville ju att den skulle ha varit det), tills min flickvän med kommentarer om ljudet, Ed Kowalczyks cowboyhatt m.m. fick mig att begripa att detta inte var något annat än en besvikelse (och då, fick jag erfara, kan det vara svårt att sedan återvända till plattorna). Men att Live förstörde grungen, som någon skribent påstått, är kanske väl hårda ord. Eller lurar jag mig själv nu igen?
      Lets move on. Det måste vara tufft att vara ett band som anses vara så fantastiskt bra live att den rådande uppfattningen är att de aldrig kan uppnå samma sak på skiva. Eller hur? Det vore väl i och för sig ett coolt statement att turnera på enbart outgivet material och alltid bjuda publiken på ett godisregn av first time experiences. Å andra sidan är väl publikens redan uppbyggda relation till låtarna en stor del av konsertupplevelsen. Iron Maidens Fear of the Dark är ju ett standardnummer utan publikens masspsykosfinniga wöö-uh-wöö-uh-körer.
      Philadelphiabaserade Marah (uttalas marAAH, med betoning på ordets andra halva) är ett sådant där måste-ses-live-band, som ständigt får överjordiska konsertrecensioner och fina, men mer jordbundna albumrecensioner. De verkar också vara superkreddiga och väldigt hypade men har ändå inte nått den breda massans öron. Någon kallade dem probably the best rock band in America that no one knows about och det ligger något i det. Synd det.
      Kärnan i bandet är bröderna Bielanko, Dave och Serge. I övrigt har medlemmar kommit och gått flera gånger om sedan första plattan 1998. Sedan dess har de tuffat på med fem-sex studioalbum till samt livesläpp och turnéer av småklubbtyp.
      Hur låter Marah? Det är lätt att kalla det hela för rotrock, men det är väl inte ett helt enkelt begrepp det heller. För att ge en bild av deras musik (och texter) samt visa hur mycket många verkligen älskar det här bandet har jag valt att citera blandade omdömen om dem från nätet:

 

Taking the best of rock n roll, of punk, of soul, of blues, of folk music, of the sounds of the street, they are making a music that includes the best of American music traditions.

 

I still cant think of many bands who write as compassionately about the people who inhabit their songs.

 

Working class sweat covered songs. With Marah you always know that the songs will be well written slices of urban life full of alleyways, broken hearts, fishing trips and bloody knuckles.

 

Marah is a band with a uniquely original sound: a sound that’s built upon the best traits of indie rock, vintage country and classic rock.

 

Vad många tycks mena om Marah, inte bara här ovan, är att de står med fötterna i traditionell amerikansk rock och att de helt enkelt känns jävligt äkta. Nu hotar vi att falla ned i en bottenlös diskussion om vad som kan sägas vara äkta (inom t ex musik eller litteratur), och kanske kan diskussionen ges det utrymme den förtjänar i en temakrönika framöver. Känslan av äkthet är nämligen en komplicerad process, kanske just känslobaserad, kanske faktabaserad, kanske en kombination av de två. Kan man skriva en spännande ubåtsroman utan att ha varit inne i en ubåt? Troligen. Kanske en talang för att beskriva trovärdigt mänskligt beteende kan uppväga siffror om skrovets hållfasthet?
      Dessa frågor är inte irrelevanta och här är förklaringen till det: Bröderna Bielanko, själva födda först på sjuttiotalet, har nämligen skrivit världens bästa låt om Vietnamkriget. Jag är ledsen Pete Seeger, The Clash, Joan Baez, Creedence m.fl. I just detta lopp delar ni en andraplats. Round Eye Blues är inget annat än svidande vackert och träffsäkert musikaliskt berättande. Därför har jag valt att inkludera texten till låten i sin helhet:

 

Last night I closed my eyes

And watched the tracers fly

Through the jungle trees 

Like fireflies on a windy night

Pulled up and onward by the breeze

I can still hear the far off tin-canny sound

Of their machine guns come unwound

And I was shaking like Little Richard

I was sweating like old James Brown

 

Over by my window sill

The moon was still

On my cigarettes and wine

Sometimes theres where I pray to Jesus

Sometimes theres where I pray to die

But I could still sense the circling danger

Of those invisible bastards on a piss.hot day

I was shaking with old Proud Mary

I was sitting on the dock of the bay

 

Take the hits boys, take the hits

Don’t smoke your bible, don’t lose your wits

Because the sky is filled with shrapnel

And your eyes are filled with tears

Hold your breath boys, hold your breath

Finger your trigger and welcome death

Because the choppers filled with your gut-shot friends

Your hearts are filled with fear

 

Fables tell of men who fell

With swords dangling from their chest

The old guys down at the taproom swear

The Japs could kill you  best

But late at night I still hear the cries

Of three black guys I seen take it in the face

I think about them sweet Motown girls they left behind

And the assholes that took their place

 

Take the hits boys, take the hits

Don’t smoke your bottle, don’t lose your wits

Because the sky is filled with shrapnel

And your eyes are filled with tears

Hold your breath boys, hold your breath

Finger your trigger and welcome death

Because the choppers filled with your gut-shot friends

And you hearts are filled with fear

So wont you please

Be my little baby

Be my baby now

Be my baby now

 

Låten Round Eye Blues är en känsloexplosion och en oförglömlig skildring av unga människor i kris och krig. Skulle man jämföra med den uppsjö av film om det här kriget som finns klarar nog bara ryska roulettscenen i Deer Hunter en sådan jämförelse. Marahs Round Eye Blues känns som ett ärligt, sorgligt och totalt gripande koncentrat av allt vi i backspegeln vet om Vietnamhelvetet.
       Det är också imponerande hur bröderna Bielanko lyckats placera in handlingen i tiden. I verserna får vi referenser till hitmusiken från tiden, som soldaterna naturligtvis lyssnade på i baslägret. Vi får även en tragisk ögonblicksbild av ensamma Motown girls back home, med sin high school sweetheart söndersprängd i ett avlägset Sydostasien. Berättarjagets minnesbilder av smattrande vapen, dödade soldater och känslan av akut fara lägger också en slöja av posttraumatiskt stress-syndrom, som är svår att skaka av sig, över låten.
       Faktum är att också själva musiken i Round Eye Blues har en nära relation till både tiden för Vietnamkriget och vad texten handlar om. Och det är inte inbillning: Den återkommande trumpetmelodin i kombination med en rak trumtakt med flera smällande virvelslag framkallar en slags känsla av marschmusik, kanske med gevärsknallar. Lyssna och du kommer att förstå vad jag menar.
      När Dave Bielanko sedan mot låtens slut (man vill att den aldrig ska ta slut) kvider so wont you please, be my little baby så förstår vi att han närmast citerar den gamla hitlåten Be My Baby med The Ronettes (från 1963) och även där skänker mer tidskänsla och trovärdighet åt sin låt.
      För kanske är det vad som finns kvar när kriget förstört ens liv; en flaska vin, ett paket cigaretter och en tyst, desperat bön om att få vara någons älskling. Och att få jaga bort mardrömmarna en stund.

 

Peace!

/ Tomas  

 

Nedan: Extranummer, dubbelrefräng, klart man delar micken!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Låten Round Eye Blues hittar du på Marahs andra, och kanske bästa album Kids in Philly (2000). Njut också av de andra skivorna. Och gräv lite särskilt även efter låten The Rough Streets Below, som inte finns släppt på något album. Fantastisk! Men undvik Friday Night Godsplattan, som är ett Phil Spector-influerat snedsteg.