thesong

När man pratar musik är det rätt vanligt att man intar perspektivet olika faser eller fastnar i en före och efterdiskussion. Vilken Dylan är bäst, den akustiska eller den elektriska? Vilket Kiss är bäst, det sminkade eller det osminkade? Är Elvis Costello bättre med The Attractions än med The Imposters? Dog Manic Street Preachers med Richey James?

      Det blir ganska sällan fokus på övergångsperioder, trots att de kan vara intressanta och underbart bra. Ett exempel är Glenn Danzigs band Samhain, som var aktivt några år kring mitten av 80-talet. Hans band innan, The Misfits (döpta efter filmen med Marilyn Monroe), var ett unikt band som framställde en slags melodiös och rätt makaber horrorpunk, som kändes ungefär som om man fått Bela Lugosi och Boris Karloff att lira rockabilly. Faktum är att de långt före sin tid faktiskt mer eller mindre sysslade med det som senare blivit poppis som Gothic Americana.

      Till slut passade de missanpassade inte längre ihop och Samhain tog form. Och här är Danzig på väg mot något nytt: tempot har skruvats ned något och soundet är mörkare, mera goth, och texterna drar nu mindre åt utomjordingar och mer åt misär. Med Samhain är det tydligt att Danzig har börjat träna mer på att bli en tung slugger, på bekostnad av ett snabbt fotarbete, och sina största framgångar når han senare på 90-talet med sitt hårdrocksband Danzig.

      Bandnamnet Samhain kommer av namnet på den medeltida keltiska skördefestivalen, (som senare i förvrängd form har kommit att kallas halloween av många) som markerade sommarens slut och ankomsten av årets mörka halva. Även det en övergångsperiod alltså.

       Glenn Danzig är en märklig snubbe egentligen. Speciellt om man tror på allt man läser om honom, för då kan han lätt framstå som en kampsportande Aleister Crowley med ett brinnade intresse för S/M och ockulta serietidningar. Jag tänker då på sådana fakta som att han driver serieförlaget Verotik, hans låttexter om dominans, hans läderorienterade scenkläder m.m. Men så ensidig kanske han ändå inte är. Eller ...vem är han? Tja, i intervjuer har han talat sig varm för hamburgare såväl som republikaner och inför en rockfestival (jag tror det var PinkPop -95) passade han på att såga alla andra artister utom Rollins Band (som ju också frontas av ett muskulöst surkart).  Att kalla exempelvis en artist som Sinead O Connor för insincere (oärlig) var lika roligt som korkat. Nåväl, Danzig skulle säkert kunna vara ens polare tills det att man började prata jämställdhet eller medellängd (han är strax under 165 cm lång).

      Även som sångare är Glenn lite one of a kind. I botten har han alltid haft en bra och lite ihålig Elvisröst (Evil Elvis är ett smeknamn han faktiskt fått dras med) som genom karriären har använts till lite av varje. Framför allt till att hojta. Detta i positiv mening, Danzig hojtar snyggare än någon annan. Han är inte oäven på att vråla eller ens viska heller.

     Hur som helst gör han sig bäst på skiva. Jag har ett par livebootlegs med honom hemma där man knappt hör ett ord han sjunger: det är svårt att skuggboxas med publiken och hålla micken vid munnen samtidigt. Men som Glenn sagt själv: On stage, I go all out.

     Låten Unholy Passion öppnar mörkt och lite stämningsfullt och påminner först om något med The Smiths. Men den ingivelsen är kort och om man ska försöka sig på en psykiatrimetafor framstår Morrisseys band som en deprimerad och sarkastisk patient, medan Samhain är en mer våldsbenägen och potentiellt livsfarlig figur.

     Texten börjar på ett mörkrockigt mässande sätt, med en bekännande Danzig:

Unholy passion, I feel for you

Unholy passion, I feel for you

Men den som tror att den biffige frontmannen hamnat i en religiös kris väcks snabbt ur sin förbön:

This thing that hangs down my leg, I feel for you

Som i otalet andra låtar med något av Danzigs band, så är det köttsliga lustar (inte sällan med en mörk twist) som utgjort inspirationen. Och i Samhains Unholy Passion, där dessa kläds i en mörkmelodiös kostym av lätt 80-talssnitt, blir det riktigt, riktigt bra.

      Att lyssna på hela EP:n Unholy Passion, där även bra låtar som I Am Misery och Moribund ingår, är ingen solsemester direkt. Snarare som att åka släde genom jämmerdalen bakom ett koppel varulvar. Som tjuter efter kjoltyg.

/ Tomas

Nedan: Snart på var mans hylla: en Misfits-Danzig, en Danzig-Danzig och en Samhain-Danzig.

Nedan: Exklusivare: En hälsning från mörkrets egen prins.

Låten Unholy Passion hittar du på EP:n med samma namn (1985).

Överkurs: I låten I Am Misery (där Danzig själv i texten förkroppsligar misären) finns ett gåshudsframkallande ögonblick (ca 1:42 in i låten) där Danzig i bakgrunden gaphalsigt erkänner att I love that fucking job. Det är ett fantastiskt litet ögonblick av humor, ondska och yrkesstolthet.