thesong

Sex säljer, och det naturligtvis också inom musikbranschen. Hur många gånger har man inte bläddrat i reabackar efter några schyssta album och allt man hittar är skivor med bilder på nakna brudar. Dansande brudar i hotpants på rullskridskor, brudar som blingar upp någon rappares diamantgrin till bil. Eller något annat korkat.
      Dessa plattor innehåller oftast hjärnlös trancemusik med titlar i stil med X-tacy Megashake VIII, eller något namnförkortat hothead till rappare, som nödrimmar catch med biaatch.
      Men metoden att med nakenhet (mest nakna brudar) sälja skivor är inget nytt. På 60- och 70-talet sålde man både soul och pop med hjälp av solhattar, babyolja och transparenta toppar. Tänk vad gamla skivbackar kan berätta ändå.
      Men vissa skivomslag åldras med allt annat än värdighet. Titta till exempel på skivan här under. Den heter Love in C-Minor och är en viss Jean-Marc Cerrones debutskiva (1976). Totalt sålde den magre fransosen faktiskt cirka 10 miljoner skivor på 70-talet så försäljningsmässigt är det här en artist av viss tyngd, tro inget annat. Cerrone räknas idag som en visionär som var med och utvecklade det europeiska discosoundet. Han utvecklade också en alldeles unik och rätt märklig stil vad gäller skivomslagen.

 

Titta. Låt blicken löpa över skivomslaget. Visst är det något märkligt over det hela? Vi ser Cerrone, avslappnat poserande framför en massa smutstvätt. Han blickar gåtfullt men lätt oengagerat mot oss i sin sidenkimono. Och vid sidan har han en dam inte helt olik Jamie Lee Curtis, för att nämna en annan dam som ofta dykt upp i rampljuset syfteslöst naken (minns Ombytta Roller t ex).
       Vad har Cerrone egentligen i kikaren med sin smutsiga byk? Tänker han föreslå ett rollspel med sig själv i boxertrunks? Har de legat med varandra, och ska vi i sådana fall förstå att det var här han slet av sin dam kläderna? Men hur mycket hade hon i sådana fall på sig??? 
       Uppföljaren till Love in C-Minor hette Cerrones Paradise och kom 1977. Det omslaget, som kan ses nedan, är om möjligt ännu mera förbryllande. Vi ser återigen Cerrone, nu nästan hotfull, hopkrupen bredvid ett kylskåp med en naken kvinna på. Och på det svarta golvet ser vi lite vitt pulver, eller möjligtvis vätska, rinna ur en aluminiumburk.

 

 

En litteraturvetare hade säkert pratat om stort tolkningsutrymme och det får man nog säga att Cerrone bjuder på här. Ska det här vara sexigt? Eller har Cerrone försökt att fånga någon slags rymdfilmsstämning med sin dräkt och den sterila, närmast futuristiska miljön? Varför ett kylskåp? Och vad är det för en liten burk? Är det fråga om något drogliberalt kodspråk, eller är omslaget något slags ställningstagande kring provrörsbefruktning?
       Med sitt tredje album (se nedan) fick Cerrone sin största hit. Låten Supernature låg högt på de internationella listorna sommaren 1978. Framgången till trots, skivomslaget uppvisar en oöverträffad smaklöshet: Vi ser Cerrone, liksom redo till språng; en varg med sina tre fällda grisar. Men vad ska vi förstå? Har den hårfagre discokungen genom tvivelaktiga experiment skapat en ny ras? Eller, för att återigen minnas Jamie Lee Curtis, är rollerna ombytta? Det är ju trots allt grisarna som är klädda i läkarrockar, och inte Cerrone.

 

 

 
Det sista jag kommit över är albumomslaget till plattan Hysteria. Vi kastar en blick på den och misstänker att Cerrones mål har varit en bild som dryper av sex och free love. Resultatet är ett annat: en urflippad fusion av Picasso och Carcass, som knappast ens Francis Dolarhyde (den kollageintresserade galningen i Röd Drake) hade varit i stånd att konstruera.
      Men med tanke på titeln kanske vi är på helt fel spår här. Det vi ser kanske är ett moralkonservativt inlägg? Nja. Nä.    

 

 

Det har nu blivit dags att lämna denna avantgardistiske parisare. Och kanske behöver världen fler som Jean-Marc Cerrone. Lite tolkningsutrymme (såväl som usel smak) gör väl ändå livet lite mera fascinerande?

 

/ Tomas

 

Skilsmässoplatta. Smaka på ordet. Jo visst, det känns igen. Det är ju den där skivan i artistens katalog som inte sällan framhålls som något alldeles speciellt: en chans att komma ännu närmare den härjade songwritern, den svårt blonda popstjärnan etc. Här är det på något sätt mera fact än fiction för en stund. Vi diggar verkligheten helt enkelt. Based on a true story, som det heter.
       En känd och mycket omtyckt skilsmässoplatta är till exempel Bruce Springsteens Tunnel of Love från 1987. Under skivans andra halva är det bara för publiken att faca att denna rockens heliga madonna (Jagger är horan), denna passionerade basebollkepsromantiker, här själv har nått vägs ände. Och det är bara att gråta med, när allting rasar ihop i Brilliant Disguise (låt nio på plattan).
       Där ser ni, skilsmässoplattor är kraftfulla saker. Bob Dylans egen, Blood on the Tracks (1975), är många av hans fans personliga favorit. Marvin Gaye spelade in sin rätt så knäckta Here, my dear, Uffe har sin Den vassa eggen och Plura sin Död stjärna. Men även Marilyn Manson och Paul McCartney (nåja) har haft sorgsessioner i studion. Och när till och med en nitwit som Nick Lachey gör skilsmässoplatta, ja då är begreppet inte bara nedsolkat utan också definitivt här för att stanna.
       Men även i dans- och klubbmusikens värld går folk skilda världar och grogrunden för en skilsmässoplatta är även här fullgod. Lyssna bara på Molokos svanesång från 2003, Statues.
       Moloko? Det var en Sheffield-duo som bestod av Mark Brydon, känd remixare och houseartist, och Roisin Murphy, dansant irländsk blondin. Murphy raggade en gång upp Brydon med frasen Do you like my tight sweater? See how it fits my body. Amors pilar flög och när debutalbumet kom 1995 hette det Do you like my tight sweater? Sött.
       Molokos mix av pop och dansmusik (be mig inte definiera något av detta i onödan, då jag lätt går vilse i en djungel av blips, blops, dub, snub, triphop, breakbeats, electronica m.m.) rönte stor framgång överallt, särskilt singlar som Sing it Back och Familiar Feeling.
      Att sammanföra kontraster är ofta något intressant men ofta svårt. Man minns till exempel Peter Dalle som i strid med allt sunt förnuft gjorde thrillerkomedin (!!!) Skenbart. Det blev inte bra. Men även i musikens värld är man modig. Jag kommer ihåg att något indieband för rätt länge sedan släppte en skiva som kan ha hetat Songs of Murder You Can Dance To. Det låter minsann som en intressant kontrast. Och både olyckan Nick Cave och underbarnet Jeff Buckley har ju sjungit alldeles bedårande vackert om hemska saker. Och för dagen blir detta pudelns kärna:
      Det som Moloko serverar på Statues i allmänhet, och i låten Cannot Contain This i synnerhet, är en suverän mix av klubbpop och vemod. Inte så underligt, eftersom Brydons och Roisins romans gått i kras inför arbetet med Statues. Men på något sätt behöll de arbetsmoralen och rodde en fantastisk sista skiva i hamn.
      Att lyssna på Cannot Contain This, med ovannämnda sound och med bakgrunden som rådde i bakhuvudet, borde vara en splittrad upplevelse. Det är det inte. Det är som en bikt i stormens lugna öga. Och att sedan svepas med under stroboskopen sent på natten, i en dans  med någon som du vill ha mer än allt annat, men som du vet aldrig kommer att bli din.  

 

 

 
Ovan: Solokarriären har fortsatt för Irlands egen girl next door.

Låten Cannot Contain This hittar du på Molokos album Statues från 2003. En bittersweet dansupplevelse som du bör kolla upp.
 

/ Tomas

 

Jag minns att jag läste i en recension av en Dylankonsert för ett tag sedan att en åskådare lite självbedrägligt sammanfattat upplevelsen med frasen det är ju kul att ha sett honom i alla fall. Det är tveklöst ett dåligt betyg, utfärdat av en god person. Vi har nog alla något konsertminne av denna typ, där ingen på hemvägen riktigt vågat sabla ned artisten/bandet, det vore ju fel på nåt sätt, man gillar ju plattorna hårt…och det är ju mitt band liksom, har ju lyssnat på dem hur länge som helst…
      Bullshit. Ett gig som aldrig lyfter ska man naturligtvis inte höja till skyarna, bara för att man var där el dyl. Det tvingades jag själv inse en gång på Cirkus i Stockholm när bandet Live genomfört en tungfotad, ointressant och glödlös spelning, till råga på allt strax efter det då unga förbandet Muse kalasgig. Men ändå försökte jag lura mig själv att Livekonserten varit rätt bra ändå (jag ville ju att den skulle ha varit det), tills min flickvän med kommentarer om ljudet, Ed Kowalczyks cowboyhatt m.m. fick mig att begripa att detta inte var något annat än en besvikelse (och då, fick jag erfara, kan det vara svårt att sedan återvända till plattorna). Men att Live förstörde grungen, som någon skribent påstått, är kanske väl hårda ord. Eller lurar jag mig själv nu igen?
      Lets move on. Det måste vara tufft att vara ett band som anses vara så fantastiskt bra live att den rådande uppfattningen är att de aldrig kan uppnå samma sak på skiva. Eller hur? Det vore väl i och för sig ett coolt statement att turnera på enbart outgivet material och alltid bjuda publiken på ett godisregn av first time experiences. Å andra sidan är väl publikens redan uppbyggda relation till låtarna en stor del av konsertupplevelsen. Iron Maidens Fear of the Dark är ju ett standardnummer utan publikens masspsykosfinniga wöö-uh-wöö-uh-körer.
      Philadelphiabaserade Marah (uttalas marAAH, med betoning på ordets andra halva) är ett sådant där måste-ses-live-band, som ständigt får överjordiska konsertrecensioner och fina, men mer jordbundna albumrecensioner. De verkar också vara superkreddiga och väldigt hypade men har ändå inte nått den breda massans öron. Någon kallade dem probably the best rock band in America that no one knows about och det ligger något i det. Synd det.
      Kärnan i bandet är bröderna Bielanko, Dave och Serge. I övrigt har medlemmar kommit och gått flera gånger om sedan första plattan 1998. Sedan dess har de tuffat på med fem-sex studioalbum till samt livesläpp och turnéer av småklubbtyp.
      Hur låter Marah? Det är lätt att kalla det hela för rotrock, men det är väl inte ett helt enkelt begrepp det heller. För att ge en bild av deras musik (och texter) samt visa hur mycket många verkligen älskar det här bandet har jag valt att citera blandade omdömen om dem från nätet:

 

Taking the best of rock n roll, of punk, of soul, of blues, of folk music, of the sounds of the street, they are making a music that includes the best of American music traditions.

 

I still cant think of many bands who write as compassionately about the people who inhabit their songs.

 

Working class sweat covered songs. With Marah you always know that the songs will be well written slices of urban life full of alleyways, broken hearts, fishing trips and bloody knuckles.

 

Marah is a band with a uniquely original sound: a sound that’s built upon the best traits of indie rock, vintage country and classic rock.

 

Vad många tycks mena om Marah, inte bara här ovan, är att de står med fötterna i traditionell amerikansk rock och att de helt enkelt känns jävligt äkta. Nu hotar vi att falla ned i en bottenlös diskussion om vad som kan sägas vara äkta (inom t ex musik eller litteratur), och kanske kan diskussionen ges det utrymme den förtjänar i en temakrönika framöver. Känslan av äkthet är nämligen en komplicerad process, kanske just känslobaserad, kanske faktabaserad, kanske en kombination av de två. Kan man skriva en spännande ubåtsroman utan att ha varit inne i en ubåt? Troligen. Kanske en talang för att beskriva trovärdigt mänskligt beteende kan uppväga siffror om skrovets hållfasthet?
      Dessa frågor är inte irrelevanta och här är förklaringen till det: Bröderna Bielanko, själva födda först på sjuttiotalet, har nämligen skrivit världens bästa låt om Vietnamkriget. Jag är ledsen Pete Seeger, The Clash, Joan Baez, Creedence m.fl. I just detta lopp delar ni en andraplats. Round Eye Blues är inget annat än svidande vackert och träffsäkert musikaliskt berättande. Därför har jag valt att inkludera texten till låten i sin helhet:

 

Last night I closed my eyes

And watched the tracers fly

Through the jungle trees 

Like fireflies on a windy night

Pulled up and onward by the breeze

I can still hear the far off tin-canny sound

Of their machine guns come unwound

And I was shaking like Little Richard

I was sweating like old James Brown

 

Over by my window sill

The moon was still

On my cigarettes and wine

Sometimes theres where I pray to Jesus

Sometimes theres where I pray to die

But I could still sense the circling danger

Of those invisible bastards on a piss.hot day

I was shaking with old Proud Mary

I was sitting on the dock of the bay

 

Take the hits boys, take the hits

Don’t smoke your bible, don’t lose your wits

Because the sky is filled with shrapnel

And your eyes are filled with tears

Hold your breath boys, hold your breath

Finger your trigger and welcome death

Because the choppers filled with your gut-shot friends

Your hearts are filled with fear

 

Fables tell of men who fell

With swords dangling from their chest

The old guys down at the taproom swear

The Japs could kill you  best

But late at night I still hear the cries

Of three black guys I seen take it in the face

I think about them sweet Motown girls they left behind

And the assholes that took their place

 

Take the hits boys, take the hits

Don’t smoke your bottle, don’t lose your wits

Because the sky is filled with shrapnel

And your eyes are filled with tears

Hold your breath boys, hold your breath

Finger your trigger and welcome death

Because the choppers filled with your gut-shot friends

And you hearts are filled with fear

So wont you please

Be my little baby

Be my baby now

Be my baby now

 

Låten Round Eye Blues är en känsloexplosion och en oförglömlig skildring av unga människor i kris och krig. Skulle man jämföra med den uppsjö av film om det här kriget som finns klarar nog bara ryska roulettscenen i Deer Hunter en sådan jämförelse. Marahs Round Eye Blues känns som ett ärligt, sorgligt och totalt gripande koncentrat av allt vi i backspegeln vet om Vietnamhelvetet.
       Det är också imponerande hur bröderna Bielanko lyckats placera in handlingen i tiden. I verserna får vi referenser till hitmusiken från tiden, som soldaterna naturligtvis lyssnade på i baslägret. Vi får även en tragisk ögonblicksbild av ensamma Motown girls back home, med sin high school sweetheart söndersprängd i ett avlägset Sydostasien. Berättarjagets minnesbilder av smattrande vapen, dödade soldater och känslan av akut fara lägger också en slöja av posttraumatiskt stress-syndrom, som är svår att skaka av sig, över låten.
       Faktum är att också själva musiken i Round Eye Blues har en nära relation till både tiden för Vietnamkriget och vad texten handlar om. Och det är inte inbillning: Den återkommande trumpetmelodin i kombination med en rak trumtakt med flera smällande virvelslag framkallar en slags känsla av marschmusik, kanske med gevärsknallar. Lyssna och du kommer att förstå vad jag menar.
      När Dave Bielanko sedan mot låtens slut (man vill att den aldrig ska ta slut) kvider so wont you please, be my little baby så förstår vi att han närmast citerar den gamla hitlåten Be My Baby med The Ronettes (från 1963) och även där skänker mer tidskänsla och trovärdighet åt sin låt.
      För kanske är det vad som finns kvar när kriget förstört ens liv; en flaska vin, ett paket cigaretter och en tyst, desperat bön om att få vara någons älskling. Och att få jaga bort mardrömmarna en stund.

 

Peace!

/ Tomas  

 

Nedan: Extranummer, dubbelrefräng, klart man delar micken!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Låten Round Eye Blues hittar du på Marahs andra, och kanske bästa album Kids in Philly (2000). Njut också av de andra skivorna. Och gräv lite särskilt även efter låten The Rough Streets Below, som inte finns släppt på något album. Fantastisk! Men undvik Friday Night Godsplattan, som är ett Phil Spector-influerat snedsteg.

 

Alla som sysslat med musik, från demopostande tonåringar till firade stjärnor, har någon gång garanterat spytt galla över musikbranschen. Man brukar orera om hur illa det blivit, med pengagalna skivbolag som vill slita och slänga och omstöpa de stackars kreativa och hudlösa genier där ute, som själva bara längtar efter några lyssnare och lite integritet. Då skulle ni varit med på femtiotalet, på Jimmy Jones tid. Fast vi tar det väl från början.
      I Birmingham, Alabama, tjugo år innan en viss Martin Luther King sköts, växte han upp, Jimmy Jones. Från den svarta södern, uppfödd på kyrkokörer och steppdans, flyttade Jimmy vid tolv års ålder med familj till New York. Snart var han engagerad i group singing av en tidstypisk sort: hundratals konstellationer av unga svarta män, noggrant sammansatta från bas till tenor, tävlade på den här tiden med varandra om att trollbinda den amerikanska publiken med sina honungslena stämmor.
     På ett sätt känns det här som en lite mytomspunnen och magiskt avlägsen tid, en tid där skivbolagen hette sådana saker som Apollo, Savoy och Roulette, men branschen levde, hör och häpna, efter ett enda bud: make or break. Och under ytan var det fullt krig mellan band som hette saker som The Nitecaps, The Belvederes, The Vocaleers, The Chestnuts, The Mellows, The Rivieras, The Impalas, The Sparks of Rhythm, The Pretenders, The Penguins, The Cadets, The Keynotes, The Squires och The Dominoes. Konkurrens fanns med andra ord och ibland stal de helt sonika medlemmar av varandra för att, så att säga, toppa laget (ett exempel på en rejäl toppning är sammanslagningen av The Dells och The Orphonics till The Delfonics).
     Hur som helst, det är i den här östkustbaserade cirkusen av musik och business som en liten fräck trollkarl vid namn Jimmy Jones äntrar scenen. Siktet tycks inställt högt, och detta är en sångare som tar sig fram: han går med i band som The Berliners (ja, de hade bildats på en armébas i Västtyskland), som efter bråk blir The Sparks of Rhythm. Efter endast några månader lämnar dock Jones den tungrodda båten för att 1956 bilda The Savoys (tvångsdöpta efter skivbolaget). Så småningom blev de The Pretenders (på Savoys konkurrent Rama Records), sedan följde mera oenigheter och de hamnade på Whirling Disc och sedan (1957) på det nybildade Arrow Records, där de nu plötsligt hette The Jones Boys (Jimmy var säkerligen nöjd med att figurera i bandnamnet).
      Men till slut, när låten Handy Man blir en stor hit i September 1959, är det med Jimmy Jones som soloartist. Reaktionen är kraftfull: I princip alla bolag Jimmy spelat in något för passar nu på att släppa låtar i hans namn för att kunna skära sig en slice av framgångskakan. På bolaget Savoy fanns till och med sedan tidigare en annan Jimmy Jones (en gospelbas) som nu fick ett oväntat uppsving. Utöver detta blev Jimmy Jones (den rätte) stämd av Arrow för att låten Whistling Man, som de utan framgång tidigare släppt med honom, i stort sett var samma låt som Handy Man. Säkert fanns det de som också hyste personligt agg till Jones. Exempelvis hade Jimmy under tiden i The Savoys fått en låt av Joe Duncan i The Vocaleers som med ny titel släpptes av Savoy. Och hoppsan, på skivan är en viss Jimmy Jones ensam kompositör. Men då hade Duncan redan kallats ut i krig och i krig och kärlek är som bekant allt tillåtet.
      Och nu till låten. Uppföljaren till Handy Man blev Good Timing, en låt som också red högt på de amerikanska listorna. Men vänta nu, tänker ni: skulle inte den här sabla bloggen handla om världens bästa låtar? Inte kan han väl på allvar mena att en sockrat klämkäck doo-wop-popbagatell från 1960 kvalar in där?
      Rätt. Men den är så skojig. Häng med. Temat är timing, det förstår vi om inte annat i den välrepresenterade refrängen:

 

Oh you need, timing

A tick a tick a tick a good, timing

A tock a tock a tock a tock a

Timing is the thing, its true

Good timing brought me to you

Refrängen kan verka ytlig (jo tack), men man undrar om inte den här låten trots allt har vissa folkbildande ambitioner. Här finner vi verser bortom love, heartbreak, och annat dravel:

 

Vers 1:

If little little David hadnt grabbed that stone

Lying there on the ground

Big Goliath might have stomped on him

Instead of the other way round

But he had, just det: timing.

 

Vers 2:

Who in the world might have ever known

What Columbus could do

If Queen Isabella hadnt hocked her jewels

In 1492

But she had, ni har gissat det: timing

 

Här skymtar vi en ny Jimmy Jones: pedagogen som bygger sitt budskap på historisk och mytologisk grund. Få poplåtar idag har sådana här referenser. Låtens uppbyggnad är annars klassisk: Ett fenomen uppmärksammas i vers 1, som sen med andra exempel/situationer repeteras i följande verser, allt för att slutsatsen sedan hamras in i ett antal refränger.
     Att Jimmy Jones inte är särskilt politiskt korrekt (med tanke på det brutala övertagande av den amerikanska kontinenten som följde i fotspåren av Columbus timing) får vi förlåta honom. Han är trots allt en del av en musikalisk skola som är totalt bekymmersfri. Den är mera bekymmersfri än William H Macy i Pleasantville (åtminstone i filmens första halva) och det vill inte säga lite. Den är till och med mera bekymmersfri än den forne smörsångaren Nat King Cole, som ju manade oss till leenden, vad som än hände. Bekymmersfritt och festligt var helt enkelt trenden, eller vad sägs om låttitlar från åren runt 1960 som Loose Caboose, Chop Chop Boom, Yama Yama Pretty Mama, Bamboo Rock n roll och Chickee Wah Wah.
      Det är lätt att föreställa sig Jimmy Jones som en uppklädd historielärare, som med pomada i håret, ett swell i varje mening och en falsett från en högre dimension, minner oss om att det är timing som är det viktigaste i livet. Hans expressivitet och showmanship lyser klart i denna anonyma återgivning av en konsertupplevelse från 1960, som jag kommit över: I couldn? have told from the record I bought just what I was in for: a guy who danced all over the stage, did flips and splits, all sorts of things I had never seen before.
      Ja, med sin fantastiska heliumtenor och sitt utspel som vore han Ben Harpers pcp-spetsade farbror känns det som att han vid den här tiden skulle kunnat besegra vilken presidentkandidat som helst, och det bara på slogans om timing. Och med tanke på vissa politiska kandidaters sorgfria försäkringar om guld och gröna skogar, roar det också att veta att bakom fasaden döljer sig en värld av vassa armbågar. Fråga Jimmy Handy Man Jones.

 

Nedan: Fel Jimmy Jones

 

 

 Nedan: definitivt fel Jimmy Jones!

 

Nedan: Rätt Jimmy Jones!

 

Singeln Good Timing från 1960 är möjlig att hitta på de större torrentsajterna bara man letar lite. Gör det.

 

/ Tomas

Den som tror att Iggy Pop är kungen av raw power får tänka om. Kom ihåg det, för nu börjar vi i en annan ände.
     Det vore förmodligen nyttigt för alla musiklyssnare att någon gång ställa sig dessa två frågor: Hur mycket trix tål jag? Hur svårlyssnad får musik egentligen vara? Tja, befinner man sig i en musikalisk proggrockfas kan man vara hur tolerant som helst. Ta till exempel min egen relation till det amerikanska hårdrocksbandet Dream Theater. När en god vän 1993 dök upp med ett färskt exemplar av deras Live at the Marquee inleddes en ganska långvarig kärleksaffär som dock ändå var dömd att till sist ta slut.
     Det blev nämligen för mycket trix. Någonstans på vägen hade en situation uppstått där låtarna klivit in som små oansenliga passagerare på ett kilometerlångt, tuff-tufftåg av trix. Och det var till exempel anledningen till att jag såg DT:s två första Sverigekonserter men inte den tredje. Och kanske är det så: har man väl fått trixsjukan är det svårt att bli såld igen fullt ut. Och det är då en tröttkörd Dream Theaterlyssnare eventuellt återupptäcker ett band som Rush exempelvis, som kännetecknas av trixbalans.
     TOOL:s musik är knappast lättsmält den heller. Men det är svårt att diskutera TOOL eftersom lyssnare tycks ha så olika uppfattning om hur de låter (det kanske är en storhet för ett band). Men först: en kort recap om TOOL.
     Bandet bildades i Los Angeles runt 1990 där det slumpade sig så att Tom Morello från Rage Against the Machine agerade matchmaker. Han var dock aldrig med i bandet. Efter det obligatoriska demostadiet släppte de sin första platta, Opiate, 1992. Efterföljande album hette Undertow (1993) och Aenima (1996) m.fl. Enkelt talat (vilket är omöjligt) kännetecknas bandet av hård rock/metalmusik av ofta ganska krånglig och mystisk art. Deras videos som inte sällan är av stop-motionkaraktär befolkas gärna av sadistiska små dockor (ok det var en generalisering!).
     Förr fanns det en trevlig men lite smutsig skivbutik i Linköping som hette Get Back Records. Den låg på Platensgatan och var ett sådant där ställe dit man åkte med flickvännen på lördagarna för att lyssna på begagnade och eventuellt köpbara skivor. Bland många andra skivor genom åren upptäckte jag TOOL:s Undertowplatta där, det måste ha varit -94 eller -95. Men Undertow var svår att fastna för visade det sig. Jag tror att jag återvände säkert sex-sju gånger för att lyssna på den, över en period på förmodligen flera månader men jag fick tacksamt nog aldrig någon gliring av personalen.
     Anledningen till denna tvekan, sett så här i efterhand, måste ha varit min kärlek för fingrunge. Jag var helt enkelt så nere i den fingrunge som kanske främst symboliseras av band som Mother Love Bone och tidiga Pearl Jam. Det är grungerock med en fot kvar i det blanka 80-talet om man jämför med fulgrunge som Mudhoney och Nirvana. Men till slut fastnade jag alltså för TOOL:s Undertow och det är och förblir deras mästerverk i mina ögon.
     Det är värt ett tappert försök att dela in TOOL:s karriär i tre kronologiska faser: låt oss kalla dem:

 

1. spasm-metall
2. ångestgrunge
3. malande psykoanalys

 

Det är lite kul att de har behärskat samtliga varianter riktigt bra. De lyssnare som upptäckt TOOL först genom Lateralus eller 10 000 days hisnar kanske över hur djupa, laddade, symboliska och stundtals urtrixiga de är. Då bör du gräva till botten av verktygslådan, tillbaka till spasm-metallfasen. De beskrev exempelvis själva vid något tillfälle Opiate-plattan som slam and bang heavy metal, en inte så dum benämning och klart är att i förstafasen har de mycket roligare.
     Albumet Opiate, där en liveversion av Jerk-off (se rubriken) ingår, är ett bra exempel på det TOOL jag tjatar om. Det här var en tid långt innan sångaren Maynard James Keenan målade sig blå och började mässa om allas vårt tredje öga: 1992 kunde man komma långt med en tuppkam och ett par läderkallingar. Det här var en tid långt innan Keenan bestämt sig för att live stå längst bak i skuggan av Danny Careys trumset. I intervjuer pratade han hellre om att TOOL is exaxctly what it sounds like. Its a big dick. Its a wrench.
     Det är någonstans här som jag börjar vackla i min syn på bandet. Vilka är de egentligen? Är de en kolsvart, filosofisk tankesmedja, eller ett gäng ironiska pranksters från sunny L.A? Deras tidigare material är ju späckat med distans och vass attityd, som i låten Hush från Opiate-plattan, där Keenan efter ett inledande, långt fuck you-vrål nasalt konstaterar att I cant say what I want to, even if Im not serious. Tidiga TOOL må vara irriterade på ditt och datt men de har kul. De gillar komikern Bill Hicks och på Undertow gömmer de ett spår där en påhittad pastor påstår att han vid skördetid genom gud har hört the cries of the carrots. Och de presenterar ordlekar i cd-häftena i stil med see you auntie (kan utläsas cunt). Ok, den sista var från den senare Aenima (1996), de har kanske inte tappat humorn helt. Kanske ska vi skylla allt det här på trummisen Danny Carey, han som spelade med Pygme Love Circus och Green Jelly? Det låter ju misstänkt.
     I Jerk-off, som den här krönikan borde handla om, lägger TOOL rabarber på allt som kan kallas för raw power och de visar att de kan slå alla hårdare-än-hårda band på fingrarna, bara de är till räckligt angelägna. Jerk-off är rakt på sak: Keenan har retat upp sig på någon, och det till den grad att han tänker ta lagen i egna händer:

 

If consequences dictate, my course of action I should

I should play God and just, shoot you myself

 

Lille Keenan är asförbannad och det hörs. Han spottar och fräser om total assholes och jerk-offs just like you och skapar tillsammans med Carey, Jones och DAmour en tung, elak och oförglömligt bra låt, som är hårt kompromisslös men också precis lagom melodisk. Och ganska trixfri.
     Och vilken röst han har Maynard James Keenan! Nervig och ursinnig. Den lille frontmannen kanske inte har ett extra öga, men möjligtvis tre lungor. Att man, som jag gjort många gånger, spolat fram och tillbaka i låten bara för att få höra vissa av hans utdragna skrik, måste vara ett gott betyg.

 

Ovan: Keenan, denna gång i boxers deluxe.

Låten Jerk-off hittar du på TOOL:s album Opiate (1992).
Höjdpunkter ur bandets andra faser är låtar som Sober från albumet Undertow och Eulogy från albumet Aenima. Kolla upp dem också.

 

/ Tomas