thesong

Det finns en hel del intressanta bandnamn där ute i musikhistorien, det måste man ju medge. Enkla (och kanske helt tillräckliga) saker som The Smiths, Gun och Yes. Överdrivna saker som Darkwoods my Bethrothed och Frankie Goes to Hollywood. Väldigt konstiga namn, såsom Hootie and the Blowfish och Toad the Wet Sprocket. Eller bandnamn som är väldigt kopplade till genre, som Destruction, Rövsvett eller 2 Unlimited.

Det finns också bandnamn som utövar en speciell lockelse, därför att de är lagom smarta och/eller lagom udda: Pitch Shifter, Daft Punk, The Who, Silver Jews, Dexy's Midnight Runners, The Flaming Lips eller The Cure.

Förresten är The Rolling Stones ett jävla bra bandnamn. Eller Joy Division. Eller NOFX.

Eller varför inte Tant Strul? Det är ju ett riktigt eminent bandnamn. Både punkigt och feministiskt liksom. Tant Strul. Stockholmsslang-nedsättande och ett statement på samma gång. Tant Strul!

Det är synd att Tant Strul (1980-85) fallit i glömska. I min mening var de nämligen en riktig pärla i det som kom att kallas svensk post-punk/new wave. Många minns kanske band som Reeperbahn, Lustans Lakejer och såklart Imperiet. Och så Tant Strul! De blir lite snacket på stan runt -81. De är polers med Gurra och Thåström m fl och Kajsa Grytt i Tant Strul sägs till och med ha haft ihop det med Pimme det året. Spåret ”Svarta diamant” sägs ju handla om honom.

Men det är den gamla vanliga storyn. Bandet, som i början är en konstellation med både killar och tjejer, blir rätt snart ett ”tjejband”. För det är så de tas emot såklart, med artiklar i pressen om att de lärt sig spela sina instrument själva. Typ. Vad trött man blir.

Egentligen borde den här bloggen just idag heta Thealbum och inte Thesong. För faktum är att Tant Struls sista platta – Jag önskar dig (1984) – platsar i sin helhet. Låt oss vara ärliga: Hade den här plattan gjorts av Imperiet eller Eldkvarn hade det varit en klassiker. Och ännu bättre: Hade den gjorts av Håkan Hellström 2011 skulle den spelas överallt.

Alright, för sakens skull kan vi väl utse en låt från plattan. ”Hela mitt guld” är plattans första spår och visar direkt vart popskåpet skall stå. Det är en riktig pralin där Kajsa Grytt sitter full på en regnig parkbänk med sönderdansade fötter. Parfymen har dunstat och hånglet har dragit vidare. Och se där: ibland är popmusik helt enkelt som bäst när den utgör det där tre-minuters-halmstrået att klänga fast vid, fastän livet just luggat en och man är helt fucked.

Förutom så kallade ”kreativa meningsskiljaktigheter” är ett frekvent skäl till att pop/rockstjärnor hoppar av (eller blir kickade från) sina framgångsrika band utan tvivel pengar (med risk för att låta matematisk: inkomstens relation till allt dyrare och excentriska vanor).

Att the king of pop ville ha ett eget Neverland eller skänkte heliga elefanter till sina buddies är ju populärkulturell kuriosa som livar upp. Men nog var det bortom all ekonomisk rimlighet. I och för sig hade ju Jacko inget band att hoppa av ifrån – där hamnade vi lite off topic.

Peter Greens avhopp från Fleetwood Mac – som säkert gett en och annan vinyleremit sömnlösa nätter – verkar vara ett avsteg från tidigare nämnda formel. Snarare är det grundat på en rätt så mycket äldre insikt, myntat av en viss Markus; Att det är lättare för en kamel att ta sig igenom ett nålsöga än för den rike att få tillträde till Guds rike.

Runt 1967 var Peter Green igång med guran (han var exempelvis en kort tid med i samma band som en purung Rod Stewart) och hamnade snart som ersättare för Clapton i John Mayalls Bluesbreakers. En drömsits kan tyckas (brittiska bluesvågen rullade bra) men snart hade Green något nytt på gång: Fleetwood Mac. I slutet av sextiotalet växer deras popularitet och det måste ha varit med känslan att the world is your oyster som det unga bandet flummade loss i konserthallarna.

Peter Green bluesar loss med BB King. Katten i mitten är för mig okänd.

Självklart var Green en nyckel till framgångarna. Vilken status har han idag? Tja, han huserar i Rock n Roll Hall of Fame och omnämns ofta som en av rockens skickligaste och mest personliga gitarrister. Själv har han dock sagt att han inte var mycket till låtskrivare. Ändå är det få som tänker på att Green exempelvis är originalkompositör till Black Magic Woman, Santanas gamla megahit.

Redan i mellanstadieåldern, när man hade bytt Mora Träsks tigerjakt mot Kiss Creatures of the Night ungefär, så minns jag att vissa (rock)låtar bet sig fast så mycket hårdare än andra. Svaret: de innehöll riff som framkallade en känsla av ren jädra shock and awe!

Bra exempel som man minns var t ex Thin Lizzys ”Cold Sweat”, Motorheads ”Jailbait” och Toni Iommis trögtunga stick i ”Children of the Grave”. Och definitivt den låt som den här krönikan borde handla om: ”The Green Manalishi (with the Two-Prong Crown)”.

Visserligen växte jag upp med metalbandet Judas Priest (rätt kända) version av den här låten (Fleetwood Mac var definitivt en otrampad stig). Jag minns det: När herrar Tipton och Downing vred upp sina Flying V:s till bålgeting-nivå i denna den grymmaste av Peter Green-låtar så var den osvikliga känslan där igen – shock and awe.

Författaren och musikälskaren Nick Hornby skrev en gång att om han någon gång i framtiden skulle stöta på en utomjording som undrade vad rockmusik var så skulle han spela Led Zeppelins ”Heartbreaker”. Detta för det fantastiska öppningsriffet Ba, Ba, Ba, Ba-Ba-Ba, Ba-Ba-Ba-Ba-Ba, Ba, Ba-Ba-Ba.

Visst, det hade väl varit en skaplig extra-terrestriell eye-opener. Men tur att Hornby inte valde ”The Green Manalishi”, för då hade rymdvarelserna inte bara vetat vad rock var, de hade nog ”skittit i brackan” för att slänga in ett gammalt Gustav Vasa-citat.

Now when the day goes to sleep, and the full moon looks

Ba, Ba-Ba, Ba-Ba, Ba, Ba, Ba, Bah!

The night is so black that the darkness cooks

Ba, Ba-Ba, Ba-Ba, Ba, Ba, Ba, Bah!

Droger sabbar det mesta och det vet nog Peter Green mer än många. I skarven 69-70 börjar han sopa i sig större kvantiteter LSD och svidar om till ”long flowing robes”. Han finner Gud och bär ett stort krucifix om halsen. Och sedan blir det riktigt far out: Enligt uppgift upplever Green att han i en drogdimmig dröm får besök av en stor grön vovve som han själv förstår en symbol för ondskan själv och roten till allt ont i världen: pengar. Senare har han en vision av en ängel med ett svältande Biafra-barn i sina armar och det är då idén föds (som hans bandkamrater först gick med på men till slut vägrade ställa upp på): Att bandet skulle ge bort alla sina slantar till välgörenhet.

Som en epitaf över sin tid i Fleetwood Mac (avhopp 1970) och som en uppgörelse med knarkdemonerna och förvirringen skriver Green ”The Green Manalishi (with the Two-Prong Crown)”, och Fleetwood Macs originalversion överträffar såklart andra försök. Originalet är mörkare, friare, skörare och tyngre.

Låttiteln är superskum och har tolkats som en hänvisning till den gröna hunden i drömmen, pengar (”greens”/”greenbacks”), en underground-drog som sägs ha cirkulerat vid den här tiden och som kallades ”the green manalishi”, eller något helt annat ofog. Kanske inte ens Peter Green är helt säker.

Fleetwood Mac blev senare (utan Peter Green) mer av ett popband än en bluesjoint och faktum är att bandets platta ”Rumours” (1977) är den tredje mest sålda plattan på hela sjuttiotalet. Miljonerna lär ha rullat in. Och den här gången stannade de på banken.

Nedan: Låten i fråga!

http://www.youtube.com/watch?v=kTvKaLW5bu8

/ Tomas

Tänk om man hade fått vara med på sextiotalet! Tänk om man hade fått vara med runt förra sekelskiftet! Sådant här hör man lite då och då i kulturkonversationer. Nåja. Egentligen är nog de flesta rätt så tillfreds i sin egen tid, men jag antar att det svider lite i själen att ha snuvats på storheter som Arthur Miller och bröderna Lumiere, eller för den delen Joplin och månlandningen – i sin egen tid! För om man hänförs av dem i efterhand; hur fränt hade det inte varit när det var the new shit? I och för sig glöms det gärna bort i dessa kvasi-nostalgiska diskussioner att det kanske inte hade varit lika kul att TBC eller Kubakrisen också var the new shit.

Men som filosofen Hegel skrev: ”Minervas uggla flyger först i skymningen” (ett typiskt Hegel-uttalande). Vår kunskap och överblick över nuet är begränsad – vi måste oundvikligen blicka bakåt för att nå insikt. Så häng med.

Idag ska vi blicka bakåt för att hitta något på allvar spännande (och lite skrämmande) och då räcker varken Joplin eller Tchaikovsky till. Det finns haIvmesyrer och så riktiga avantgardister, som i dagens krönika: möt Alexander Skrjabin.

Alexander Skrjabin

Född 1872 i Ryssland i en typisk rysk släkt befolkad av mer eller mindre lungsjuka militärer, var Skrjabin känd som den minsta och klenaste av pojkarna i grannskapet. Enligt uppgift var han som barn asocial och deltog inte mycket i lek: i stället satt han hemma i lägenheten i Moskva, där han byggde egna pianon (!) och hamrade fram prematura musikstycken. En anekdot om Skrjabin är att han som pojke försöker få ihop ett körstycke med kvarterets barn, vilket slutar i tårar och raseri.

Som rekryt är Skrjabin (med sin fysik) förstås oduglig. Men Skrjabin har förstås sedan länge köpt läget: han måste satsa på klaviaturet istället för ”Stalin-orgeln”, så att säga. Och han är envis. Trots sina välkänt små händer, som på pianot ”knappt klarade av att nå en nona”, övar han på föregångaren Frans Liszts stycken till den grad att han poppar senor i ena handen och av läkare döms ut som fortsatt pianist.

Men skam den som ger sig. Skrjabin har sin alldeles egna vision om musik. Han vill göra upp med dur såväl som moll och han blir någon slags rysk musikalisk symbolist som avfärdar efterföljarna Prokofiev och Stravinskij (knappast easy listening i sig) som flata.

Skrabin, som i sina anteckningsböcker konstaterat att ”Jag är Gud”, är verkligen ute på några av sekelskiftets mest dristiga musikaliska uppdrag. I Le Poème de l' extase är ambitionen att tonsätta en utdragen Kosmisk Orgasm, med en fortissimo-upplösning på inte mindre än femtiotre takter i ren C-dur. Det här ni, det är skapande minsann. Eller som poeten Woody Allen belåtet konstaterar i Annie Hall (efter ett ligg): ”There goes another novel”.

Skrjabin börjar gradvis att sugas in i filosofins och metafysikens värld och han har kallats både mystiker, teosof och teurg (vad nu det är). Detta tar sig konkreta uttryck i att Skrjabin nog kan kallas för 1900-talets första multimedia-artist. Han uppfinner nämligen en ”ljusorgel” där varje ton har en färg som projiceras på en duk under framförandet. Dobre!

Skrjabins ljusorgel. Tänk om Ray Manzarek hade haft en sån här i The Doors!

Nej, Skrjabin skojade man inte med. Han hade allvarliga visioner. En anekdot berättar om Skrjabins syn på toners och färgers samband och hur han diskuterar detta med en kollega. Tydligen ”var tonsättarna uppenbarligen inte överens om vilka färger som var inblandade. Båda menade att tonarten D-dur var gyllenbrun, men Skrjabin kopplade Ess-dur till purpurröd medan Rimskij-Korsakov föredrog blått”. Europa står inför skotten i Sarajevo och brinnande världskrig, men dessa herrar har minsann andra saker att tänka på!

Är inte det här en blogg om låtar? Jo, mestadels, och vad vi nu kommer in på är en låt väl värd att höra. Tyvärr är detta stört omöjligt eftersom bara ett intro tydligen existerar. Ödets ironi hindrar oss från att ta del av Skrjabins grandiosa, slutliga mästerverk: han hann nämligen dö 1915 av ett insektsbett på läppen.

Mästerverket i fråga, Mysterium, är så extremt ambitiöst att det nästan inte kan begripas. Det är så extremt ambitiöst att det skulle få Steven Spielbergs Amistad att framstå som en glesbygdsrevy i jämförelse. Det skulle få Matt Bellamy i Muse att framstå som en äppelknyckande byfåne i jämförelse. Och då är det ambitiöst.

I Cameron Crowes film Almost Famous (om ett någorlunda ambitiöst band) finns en scen där en LSD-spetsad bandmedlem (lead-gitarristen) står på en taknock och vrålar ”I am a golden god! I am a golden god!”. Kom igen. Skrjabin hade bara fnyst åt det där. Han, den självutnämnde visionäre guden, hade med sitt skapande helt andra nivåer i sikte. Här räckte inga hustak till – han skulle ta sin symfoni till Himalayas toppar!

Ja, ni läste rätt. Skrjabins sista verk My sterium var tänkt att framföras bland Himalayas högsta berg (som då inte ens bestigits). Det skriver han själv. Och det skulle framföras av en orkester på nästan tusen man och pågå en hel jädra vecka! Högt däruppe i massiven skulle det spelas, dansas och liras på ljusorglar tills hela rasket skulle uppgå i en ”religiös syntes av alla konstarter som skulle förebåda den nya världens födelse” och musiker såväl som publik skulle uppstå som en ny, renare och tidigare okänd livsform. Nu fick ju Skrjabins folk Lenin, Stalin och två världskrig i stället, men det är en annan historia.

Tack, Skrjabin ”för din låga, och för din förmåga” (för att citera Bellman). Det här tyvärr inställda ryska höghöjdspartyt framstår onekligen som the mother of all Woodstocks. Fan, man skulle varit där!