thesong

Hej. Härmed tar jag lite bloggsemester. Tack till alla läsare och kommenterare. Vi ses i augusti!

/ Tomas

BOBBY ROCK OF NITRO !
BOBBY ROCK OF NITRO !
BOBBY ROCK OF NITRO !


/ Tomas

När man pratar musik är det rätt vanligt att man intar perspektivet olika faser eller fastnar i en före och efterdiskussion. Vilken Dylan är bäst, den akustiska eller den elektriska? Vilket Kiss är bäst, det sminkade eller det osminkade? Är Elvis Costello bättre med The Attractions än med The Imposters? Dog Manic Street Preachers med Richey James?

      Det blir ganska sällan fokus på övergångsperioder, trots att de kan vara intressanta och underbart bra. Ett exempel är Glenn Danzigs band Samhain, som var aktivt några år kring mitten av 80-talet. Hans band innan, The Misfits (döpta efter filmen med Marilyn Monroe), var ett unikt band som framställde en slags melodiös och rätt makaber horrorpunk, som kändes ungefär som om man fått Bela Lugosi och Boris Karloff att lira rockabilly. Faktum är att de långt före sin tid faktiskt mer eller mindre sysslade med det som senare blivit poppis som Gothic Americana.

      Till slut passade de missanpassade inte längre ihop och Samhain tog form. Och här är Danzig på väg mot något nytt: tempot har skruvats ned något och soundet är mörkare, mera goth, och texterna drar nu mindre åt utomjordingar och mer åt misär. Med Samhain är det tydligt att Danzig har börjat träna mer på att bli en tung slugger, på bekostnad av ett snabbt fotarbete, och sina största framgångar når han senare på 90-talet med sitt hårdrocksband Danzig.

      Bandnamnet Samhain kommer av namnet på den medeltida keltiska skördefestivalen, (som senare i förvrängd form har kommit att kallas halloween av många) som markerade sommarens slut och ankomsten av årets mörka halva. Även det en övergångsperiod alltså.

       Glenn Danzig är en märklig snubbe egentligen. Speciellt om man tror på allt man läser om honom, för då kan han lätt framstå som en kampsportande Aleister Crowley med ett brinnade intresse för S/M och ockulta serietidningar. Jag tänker då på sådana fakta som att han driver serieförlaget Verotik, hans låttexter om dominans, hans läderorienterade scenkläder m.m. Men så ensidig kanske han ändå inte är. Eller ...vem är han? Tja, i intervjuer har han talat sig varm för hamburgare såväl som republikaner och inför en rockfestival (jag tror det var PinkPop -95) passade han på att såga alla andra artister utom Rollins Band (som ju också frontas av ett muskulöst surkart).  Att kalla exempelvis en artist som Sinead O Connor för insincere (oärlig) var lika roligt som korkat. Nåväl, Danzig skulle säkert kunna vara ens polare tills det att man började prata jämställdhet eller medellängd (han är strax under 165 cm lång).

      Även som sångare är Glenn lite one of a kind. I botten har han alltid haft en bra och lite ihålig Elvisröst (Evil Elvis är ett smeknamn han faktiskt fått dras med) som genom karriären har använts till lite av varje. Framför allt till att hojta. Detta i positiv mening, Danzig hojtar snyggare än någon annan. Han är inte oäven på att vråla eller ens viska heller.

     Hur som helst gör han sig bäst på skiva. Jag har ett par livebootlegs med honom hemma där man knappt hör ett ord han sjunger: det är svårt att skuggboxas med publiken och hålla micken vid munnen samtidigt. Men som Glenn sagt själv: On stage, I go all out.

     Låten Unholy Passion öppnar mörkt och lite stämningsfullt och påminner först om något med The Smiths. Men den ingivelsen är kort och om man ska försöka sig på en psykiatrimetafor framstår Morrisseys band som en deprimerad och sarkastisk patient, medan Samhain är en mer våldsbenägen och potentiellt livsfarlig figur.

     Texten börjar på ett mörkrockigt mässande sätt, med en bekännande Danzig:

Unholy passion, I feel for you

Unholy passion, I feel for you

Men den som tror att den biffige frontmannen hamnat i en religiös kris väcks snabbt ur sin förbön:

This thing that hangs down my leg, I feel for you

Som i otalet andra låtar med något av Danzigs band, så är det köttsliga lustar (inte sällan med en mörk twist) som utgjort inspirationen. Och i Samhains Unholy Passion, där dessa kläds i en mörkmelodiös kostym av lätt 80-talssnitt, blir det riktigt, riktigt bra.

      Att lyssna på hela EP:n Unholy Passion, där även bra låtar som I Am Misery och Moribund ingår, är ingen solsemester direkt. Snarare som att åka släde genom jämmerdalen bakom ett koppel varulvar. Som tjuter efter kjoltyg.

/ Tomas

Nedan: Snart på var mans hylla: en Misfits-Danzig, en Danzig-Danzig och en Samhain-Danzig.

Nedan: Exklusivare: En hälsning från mörkrets egen prins.

Låten Unholy Passion hittar du på EP:n med samma namn (1985).

Överkurs: I låten I Am Misery (där Danzig själv i texten förkroppsligar misären) finns ett gåshudsframkallande ögonblick (ca 1:42 in i låten) där Danzig i bakgrunden gaphalsigt erkänner att I love that fucking job. Det är ett fantastiskt litet ögonblick av humor, ondska och yrkesstolthet.

Shoegazepop och dylikt har naturligtvis sina poänger men när det ska diskuteras frontmän/kvinnor så är det ju knappast band som Ride och Lush man tänker på. Nej, de effektivaste och mest underhållande frontpersonerna finner vi, föga förvånande, inom rock. Med tanke på mansdominansen inom en genre som rock kommer jag härefter använda ordet frontman, men vi ska nog finna något exempel även på fantastiska frontkvinnor.
       Vad gör egentligen en bra frontman? Ja, egentligen ska han väl uppfylla skolkriterierna för en lyckad muntlig framställning: ha bra publikkontakt, anpassa sig efter den samma, utstråla självsäkerhet och engagemang, vara intressant och överraskande m.m. Helt enkelt ska han leverera ett grymt innehåll på ett grymt sätt. Och det blir exempelvis lite lättare utan ett instrument i nävarna.
       Läsare av denna krönika kommer säkert att vilja addera en frontman eller två till diskussionen och åsikter mottas naturligtvis med glädje och respekt (tror jag). Men innan ni kommer så långt tänker jag sno några riktigt goda exempel på suveräna frontmän, då rockhistoriekakan innehåller inte så få utsökta, sherryspetsade russin.
      Den här krönikan skulle kunna handla om David Lee Roth, Van Halens solblekta gamla hoppjerka. Denne rätt smaklöst översexuella underhållare var en mästare bland annat på gymnastiska språng, att leka drillflicka med sitt mickstativ samt föra barnförbjudna dialoger med sina vapendragares gitarrer (!). Men icke.
      Den här krönikan skulle kunna handla om Paul Stanley, stjärnhingsten i Kiss. Denne glittrige atlet har ju gjort sig odödlig genom sin kråmande, uppstudsiga och nonchalant slängkyssande scenstil. Och det på seven-inch leather heels. Men icke.
      Vi ska heller inte just nu dröja vid spektakulära frontmän som Steven Tyler (Aerosmiths mickläppjare), GG Allin (USA:s masochistiske rockande same), Bono (U2:s lätt narcissistiske filantrop), Madonna (popens suveränt iskalla Jane Fonda), Björk (Islands och världens sockerbeat) eller Paul DiAnno (Iron Maidens förfriskade punkare).
     Möt Steve Whiteman. Vem? Du vet, han som sjöng i Kix. Vad? Kiss? Jaha Kix. Refresh my memory!
     Steve (och Kix) är/var aldrig glam metal som ibland påstås. Ok, de var som störst runt -88 och hade en viss hårvolym men det är bara att lyssna så inser man att de här grabbarna i alla fall var mera gritty än den för den här tiden omåttligt populära och hårsprejade tuggummimetal som lirades av band som Poison, Britny Fox (hu!) White Lion och Bullet Boys (hu!).
     Steve har exempelvis alltid älskat AC/DC och det hörs i Kix riffiga men ändå rätt tongue-in-cheek-ofarliga rock. Att bandet känns mindre påklistrade än kollegerna kan ha att göra med att Steve och grabbarna harvade runt i åratal på 70-talet som coverbandet The Shooze och senare som The Generators. Det är som bekant a long way to the top if you wanna rock n roll och Steve, sin egen roddare och landlord, hade tid på sig att utveckla en alldeles äkta scenstil.
     Och Kix tid skulle komma. Plattorna passerade och stubinen brann alltjämt. Och med skivan Blow My Fuse (1988) får de smaka platina, succén är ett faktum och bandet får chansen att explodera på de stora arenorna. Trots att de tog den så kunde de dock inte uppnå samma framgång igen. Partypyroteknik hade de kvar (ex Hot Wire) men grungevågen -91 hade gjort krutet genomblött. Eller som Steve lägger fram det i en rätt färsk intervju: There was a new party in town and we werent invited.
     På senare år har bandet gett konserter vid enstaka tillfällen och Steve Whiteman erkänner i en annan intervju att Kix fortfarande är a nice cash-cow. Men Kix gamle huvudlåtskrivare Donnie Purnell får han inte med sig ut på vägarna, för när denne fick nys om att Steve lirade Kix-låtar på scen lite här och var blev han purken och Steve skräder inte orden: When youre on Donnies shit list, youre on there forever.
     Rock och hårdrock är i mångt och mycket en manlig värld. Intressant då att flera av 80-talsrockens bästa frontmän tillåter sig att vara så fjolliga. De vickar på rumpan, poserar som pinuppor och besitter ett tydligt drama queen-aktigt kroppsspråk. Det måste ha varit sminket.
     Steve Whiteman kör bitvis den här stilen (någon kallade den för dancin-on-my-tippy-toes)  och den passar synnerligen bra till den partyrock hans band levererar. Han är så flamboyant och så rockigt kokett att hans scenstil snoddes rakt av. En anekdot berättar att the big hoopla around town was that the young upstart [Brett Michaels, sångare i Poison] was said to have stolen singer Steve Whitemans stage act. Rumor became fact and here is why: prior to Poison relocating to L.A. the band had often come out to see Kix perform live. Now local heroes in their own right, it was clear that Michaels had more than borrowed a few stage moves from the charismatic stage singer.
      Eftersom ni, kära läsare, troligen inte kommer att infinna er på Hammerjacks i Maryland (det är rivet och har blivit parkeringsplats och bank) för att se Kix (bandet finns endast sällan) så ska jag nu leda er genom en odysse av Whitemanskt frontmanship när den är som bäst och mest illustrerande. Vi befinner oss mitt i  en inspelning av Kix låt Cold Blood och första riffet ljuder från Brian Forsythes gitarr. Detta är vad som händer i live-videon:

 

Kix: Cold Blood

 

Cruisin' downtown   (S. W. hoppar in på scenen, levererar första raden i luften)
Shakin' her love
Is that babe talkin' to me   (pekar på en tjej i publiken)
Felt my heart drop   (går ned i en halvsplit med en hand i golvet)
Women can't stop   (fjolliga handrörelser)
Girl has got me on my knees   (faller ned på knä)
Baby baby babe don't make me wonder   (ruskar intensivt på huvudet)
Won't you let me in
She said - see you later
Shot down   (skjuter med fingrarna mot damerna i publiken)
I'll be back again   (håller velourskjortan vidöppen, dansar omkring och visar bröstet,  inte helt olikt en brunstig spelande orre)

Good love is all you need
But you don't want to know   (slår teatraliskt ut med armarna)
Cold blood is all you bleed
When it cools off - you tease it   (sparkar upp mickstativet i luften)
When it gets hot - you freeze it   (hänger nu på stativet, trampar intensivt på stället)
Cold blood is all you bleed   (svingar sin jacka runt runt i luften)

 

Solo: Whiteman, med händerna i sidorna, gympahoppar på stället med fötterna växelvis ihop och brett isär. Dansar vidare och knäpper med fingrarna. Svingar sedan återigen sin jacka runt sig med högerarmen.

Dresses so tight
Movin' to the beat
Set my fuse on fire   (framåtlutad med mickstativet i ett järngrepp)
Dream come true I'm gonna give it to you   (drar med handen från håret och ned över kroppen i en sliskig smekning)
Let the flame get higher
Baby baby you're drivin' me crazy   (småsteppar frenetiskt)
Like a cat in a cage
You make me shiver – earthquake   (stammar överdrivet på ordet shiver och slänger med huvudet och vickar med höfterna)
Down down to the grave   (snurrar ett varv med mickstativet på höften)

Good love is all you need
But you don't want to know
Cold blood is all you bleed   (hänger på sin närmaste gitarrist)
When it cools off - you tease it   (skickar iväg mickstativet  mot taket)
When it gets hot - you freeze it   (dansar utmanande i sidled)
Cold blood is all you bleed   (går ned i en slags split samtidigt med resten av bandet, juckar mot golvet och slänger med håret. Tar sig upp igen genom en baklängeskullerbytta. Gitarrsolot fortsätter. Whiteman sliter av sig ett plagg till och hoppar upp och ned framför trumsetet i bar överkropp med ryggen mot publiken.)

Oooooh You make me so hot   (faller till marken, spelar utmattad, men slår med handen upprepade gånger i scengolvet)
I feel my temperature rise   (sittande, knyter näven och reser sig långsamt)
Don't shoot me down - No   (hoppar upp till stående)
When it cools off - you tease it
When it gets hot - you freeze it   (torkar symboliskt svetten ur pannan med handens baksida)
Cold blood is all you bleed
Good love is all you need
Give me what I know
Cold blood is all you bleed   (småsteppar baklänges, spelar chockad. Hänger på basisten med armen runt dennes nacke, pekar på publiken. Hoppar sedan runt som en gympaledare, med höftrullningar, far ut med armarna åt diverse håll. Kastar sig slutligen, faktiskt på låtens sista ackord, på en jättesäck som dragits in på scenen, som sprängs och frigör en rejäl mängd kulörta ballonger)

 

Kanske är gåtan om varför många rockande frontmän är av den magra sorten löst nu. Klart att en sån här veritabel capoeirapartypangare är rena bantningspillret. Och Whiteman trivs: på deras album Kix Live (1993) är han som ett barn på julafton när han överväger att kasta en hink vatten på publiken (Should I throw it on you, or should I throw it on them?) bara för att i nästa stund skryta över att han håller sig med a big bottle of Jack Daniels, not the little one, the big bottle.      
      Gissa vad Steve Whiteman gör idag? Han undervisar i sång vid Musicians Insitute i Maryland och headlinar sitt nya band Funny Money. Och som Steve själv pratar om bandet: I wanted to get out and play and have fun, and make some money doing it. Och kanske får han rätt någon gång, den gamle kicksökaren: Fun, uplifting music is what will always win out.

 

/ Tomas

 

 

Ovan: Omslagspojken Whiteman. Bildskön? Nja. Men det var inte Bon Scott heller!

 

En extra treat: http://youtube.com/watch?v=YBGz1h_Fh1s