thesong

En sak jag lärde mig i militärtjänsten var att Manic Street Preachers och Tom Jones hör ihop mycket dåligt på blandband. Åtminstone om du förväntas vakta en telefonväxel dygnet runt i en vecka, med nämnda band och en bokmal vid namn Petterson som enda sällskap.
Bättre: Under värnpliktsperioden upptäckte jag Tori Amos, en fantastisk artist som säkert förtjänar en alldeles egen krönika här på Thesong. Nu handlar den här krönikan emellertid om en Kate Bush-låt och ingenting annat, men det var genom Tori Amos jag upptäckte Kate Bush. Jag är ganska oinsatt i musikjournalistikens syn på sambandet mellan Bush och Amos, men för mig är det väldigt tydligt att Amos influerats av bland annat Kate Bush. Kuriosa: Andra artister som ofta påstås ha influerats av Kate Bush är Antony and the Johnsons, Coldplay, Sinead O´Connor, Muse och OutKast m.fl.
Nåväl. Min enda erfarenhet av Kate Bush musik innan Amos-omvägen hade varit låten "Running Up That Hill" som jag minns att jag hörde många gånger som barn. Nu kanske just den romansen inte var den hetaste men jag minns (tror jag) att man som barn lyssnade på musik på ett alldeles speciellt sätt som är svårt att beskriva. Det var något girigt och entusiastiskt men ändå abstrakt över det hela. Jag menar, troligen lyssnade jag inte på (och kunde kanske inte identifiera) de separata instrumenten, och engelskan blev som en mässande okänd trollformel.
Kanske därför lyssnade man som en besatt. Jag minns till exempel att jag totalt slet ut kassettbandet med E.L.O:s A New World Record, en omöjlig sak idag, och min svåger har bekänt att han som liten pojke var svårligen besatt av Leonard Cohens låt "First We Take Manhattan, Then We Take Berlin". Och när jag av min morbror Tony fick min allra första och extremt lilla bandspelare överräckte han en kassett som på ena sidan stoltserade med Accepts Balls to the Wall (från 1983) och med Saxons The Eagle Has Landed (från 1982) nogsamt inklämt på den andra. Med ett barns envishet lyssnade jag och vände, lyssnade och vände tills bandaren gått längre än familjens Fiat 128. Men det är en annan historia.
Kort om Kate: Hon upptäcktes av Dave Gilmour från Pink Floyd som tonåring och släppte första plattan 1978 (med hiten "Wuthering Heights"). Enligt uppgiften skrevs vissa av låtarna på skivan av en blott 13-årig (!) Kate: Själv läste jag tidningar om He-Man and the Masters of the Universe i den åldern. Men unga Kate Bush väjer inte ens för teman som våldtäkt och självmord.
På en handfull skivor under 80-talet skaffar sig Kate Bush sedan en större och större skara fans över världen, samtidigt som hon i media betraktas som en tillbakadragen excentriker (hade hon levt på 1800-talet hade hon säkert kallats för fullblodshysterika, ett inte ovanligt, manligt utfärdat epitet på den tiden). 1985 släpper hon skivan som av de flesta betraktas som hennes mästerverk: Hounds of Love. Den är på många sätt typisk för Kate Bush: en delvis konceptutformad, överproducerad historia med blinkningar och referenser från både den litterära och filmiska världen. Det är precis så genialiskt som det låter (ja, det låter genialiskt!) och i Storbritannien knuffar Hounds of Love ned Madonnas Like A Virgin från försäljningslistans förstaplats.
Litteratur och film som inspiration är odiskutabelt hos Kate Bush. Hon alluderar i sina texter till såväl gamla skräckfilmer, som dramatiska TV-serier och poesi av William Blake och Tennyson. Det är också intressant läsning vilka namn som hon under karriären på olika sätt inleder musikaliska samarbeten med: Prince, kompositören Michael Kamen, folkmusikgruppen Trio Bulgarka, Eric Clapton, Jeff Beck m.fl.
Skaffa dig Hounds of Love-skivan. Ladda ned den, köp den, whatever. Den är ett dramatiskt, pomp-poppigt åskväder med stråkar, piano och ett dubbelt känsloliv: ett filmmanus byggt på lika delar vemod och eufori. Perspektivets är ibland en vuxens, ibland ett barns och det är imponerande hur Kate Bush lyckas med att frammana en typ av nostalgi som ändå känns relevant i nuet.
Låten "Hounds of Love", som givit namn åt albumet, stämmer väl in på ovannämnda beskrivning. När du lyssnar på den, (för det lovar du väl?) lägg märke till samplingen från en gammal skräckrulle under trumintrot: Its in the trees, its coming! Just detta förblir en textuell kärna.

 

When I was a child, running in the night, afraid of what might be

Hiding in the dark, hiding in the street, and of what was following me

Now hounds of love are hunting

Ive always been a coward

And I dont know whats good for me

Here I go, Its coming for me through the trees

Help me someone, help me please

Ill take my shoes off, and throw them in the lake

And Ill be, two steps on the water

Vad det än är som kommer för att ta Kate Bush: vuxenheten, livspassionen, eller långa mörka främlingar, så är det här en gripande och övertygande sång. Och även om jag nu som vuxen behärskar engelska har trollformeln inte mist sin kraft. Naturligtvis är också Kates sånginsats central i låtens känsla: Den pendlar mellan att vara Cyndi Lauperskt barnslig och Björkskt (!) snygg-gapig.
Det säger nog också något om Kate Bush mångsidighet att en gammal punkräv som John Lydon, alias Johnny Rotten, i en intervju har beskrivit hennes musik som fucking brilliant.

Låten Hounds of Love finner du på albumet med samma namn, Hounds of Love (1985). Bilden ovan visar albumets omslag. Två andra höjdpunkter på skivan är låtarna "Running Up That Hill" och "Cloudbusting".

/ Tomas

Det är svårt att tycka om Billy Joel. Han är en oerhört ojämn och mångfacetterad artist och man kan aldrig vara säker på vad han laddat sin bössa med. Det kan vara jazz, musikalnummer, träff-på-hakanrock, femtiotalsgung, refrängplastpop eller ballader på franska (!).
    Kanske har han inte brytt sig om dessa tvära kast i jakten på den rätta LÅTEN? En rätt så fruktlös jakt enligt inte så få kritiker. Han är sällan kritikerhyllad, men minst 150 miljoner album har den räven sålt genom karriären. Det råder heller ingen tvekan om att han influerat en del senare artister: lyssna till exempel på Ben Folds.
    Min kära mor tycker om Billy Joel av helt fel anledning. Hon, som många andra, har vant sig vid åttiotals-Joel: en Joel som ätit sig stinn på sockervadd och som kanske bäst kan beskrivas som Huey Lewis glassiga, odrägliga kusin.
    Men låt oss nu backa ett decennium. Låt oss backa till 70-talets New York. Det är skitigt. Det är coolt. Staden drivs på oblyad bensin och Marlboros. Kameran sveper över Meat Packing District och Hells Kitchen. Brownstones, brandtrappor och boom boxes. Det är skitigt. Det är coolt. Tänk Harvey Keitel i Mean Streets, Coney Island i The Warriors, omslaget till Kissplattan Dressed to Kill, Bob Dylans outfit på Street Legal och en desillusionerad Tony Manero balanserande på Verrazano Bridge.
    Billy Joel är sprungen ur precis det där och det är där han hör hemma. Född i the Bronx, med tysk-judiska rötter. Avhoppade studier. Nattklubbsgig på kvällarna, i boxningsringen på dagarna (22 segrar innan en knäckt näsa fick honom att tänka om). Det är ju denna Joel: den kämpande, kaxiga och begynnande livsbittra pianoslyngeln - som är the shit!
    70-tals-Joel, inte helt olikt en annan boxare (fiktiv, från Philly och med lätt sluddrande tal), är en representant för Losern; ynglingen på samhällets botten som envist vill göra någon slags klassresa uppåt. Eller åtminstone få sig ett skjut och en bourbon på vägen. Ständigt påminner han oss i texterna om sin position:

you know I cant afford to buy her pearls

                            maybe its a lunatic youre looking for

Ive walked through Bedford Stuy alone

                    you might have heard I run with a dangerous crowd.

För att inte tala om en så fantastisk textrad som Dont waste youre money on a new set of speakers, you get more mileage from a cheap pair of sneakers.

 

Musikaliskt avfyrar Joel även under 70-talet högst blandad ammunition, men på plattorna Turnstiles (1976), The Stranger (1977), 52nd Street (1978) och Glass Houses (1980) pepprar han envist närmare och närmare måltavlans mitt. Som allra bäst är han i låtar som Get it Right the First Time, Sleeping with the Television On och Half a Mile Away, som är så svängiga att gåshuden syns genom skjortan.
    I Get it Right the First Time skakar Joel taktfast en läcker drink för alla kärlekstörstande New Yorkers, toppad med luftiga tidstypiska flöjter. Refrängen är av den sällsynta sorten där man får en stark ingivelse av att man bara fånleende vill titta upp i himlen och snurrdansa med armarna utsträckta åt sidorna. Det är helt enkelt sanslöst bra soul-disco-rock. Kanske hade bröderna Gibb låtit så här om de fyllebråkat lite mer i gathörnen.
    Två andra fantastiska låtar från Joels 70-tal är som sagt Sleeping with the Television On och Half a Mile Away. Den förstnämnda är ett soulrockigt raggningsförsök där Joel medger att han really wish I less of a thinking man, and more a fool whos not afraid of rejection. Den andra, Half a Mile Away, är en härligt krängande rödvinsbekännelse från ett soligt gathörn. Och visst lyssnar man, när blås och trummor förenas i ett BA-BA, BA-BA, BAH!
    Du har nu lärt dig att 70-tals-Joel var the shit. Och du: Det räcker med en snabb blick på omslaget till singeln "All for Leyna" (1980) för att inse varifrån exempelvis ett band som The Strokes har hittat looken.

Get it Right the First Time finns på albumet The Stranger (1977).

Sleeping with the Television On finns på albumet Glass Houses (1980).

Half a Mile Away finns på albumet 52^nd Street (1978).

Naturligtvis florerar dessa verk också på nätet. I dagsläget kan Glass Houses vara svårt att hitta där, men håll utkik.

/ Tomas