Snabbisen 2: Tysk svärmorsdröm?
Kära mor är rubriken. En blombukett som aldrig vissnar. Klisterlappen: En gåva för hela året. Effekten är hiskelig: man får vibrationer av billig musik-kassett och en ryslig dansbandsillusionist. Han framstår för ett ögonblick som Tysklands egen Eilert Pilarm.
Men faktum är att ju mer jag stirrar på detta singelomslag, desto räddare blir jag. Och nu, i eftertankens kranka blekhet, tror jag att förklaringen smugit sig på mig. Mannen, blicken, frasen. Liebe Mutter...Ein Blumenstraus der nie verwelkt. Det är helt enkelt rysligt Norman Bateskt. Och den som sett Hitchcocks Psycho från 1960 vet vad jag talar om. Bates ja: den försynte, magre, sjukligt modersbundne taxidermisten (uppstopparen) som i sin psykos för all tid konserverat sin döda mor i husets källare. Jag hade verkligen inte hoppats på att bli påmind om den galningen på en tysk singel.
/ Tomas L
John Coltrane: "Psalm"
Den här instrumentala jazzlåten är så nära jag kommit till att bli religiös. Den är fruktansvärt bra och närmast metafysisk.
Som den trogne läsaren av denna blogg med säkerhet vet, så är inte syftet att nödvändigtvis gräva upp och presentera obskyra och i det närmaste okända låtar. Den här låten, komponerad av en av världens mest kända jazzmusiker, återfinns också på dennes mest kända album, A Love Supreme. Många har upptäckt den.
Jazz is the teacher, Trane is the preacher. Så har det sagts och visst är han stor, John Coltrane. Samarbeten med Dizzy Gillespie, Miles Davis, Monk och Duke. De största. Men just nu i denna krönika spelar namedropping egentligen inte någon roll. Just nu möter vi honom i hans ensamhet.
Ena sidan av Coltrane är den svettigt envetna saxofonvirtuosen. På andra sidan finner vi den kämpande alkoholisten och heroinisten Coltrane. Och det är inte oviktigt, för A Love Supreme är ett euforiskt verk från en människa som, för att använda en sliten metafor, gått genom elden och funnit en personlig och alltigenom frälsande gud.
Saxofonen är ett mycket uttrycksfullt instrument och i sig ganska röstlikt, visst är det så? Det kan ibland vara, upplever jag, som att en uppenbart instrumental låt på något sätt blir…halvinstrumental.
Jag har lyssnat många gånger på John Coltranes Psalm (en total njutning) utan att veta att den egentligen har en text. Ja, du hörde rätt. I vinylutgåvan finns en av Trane nedskriven bön. Och det är nu magin börjar på allvar. Coltrane läser nämligen bönen med sin saxofon. Han har tonsatt vartenda ord med det som är hans röst, instrumentet. Det är inte tungotal. Det är inte pretentiöst. Det är helt fantastiskt. Det låter kanske löjligt men när jag för första gången lyssnade på den här låten med texten framför mig kändes det som att mitt huvud (eller möjligtvis rummet) sakta vreds medsols (jag var helt nykter). Kanske befann jag mig just då i rätt stämning, det var hursomhelst osant bra.
Soundet i låten är mystiskt och mörkt och Coltranes eminenta trummis Elvin Jones (jag vet, jazztrummisar har alltid sådana namn) är en viktig kugge med sitt rullande trumspel. Det hela är grymt.
Lika hopplöst oartikulerad som John Coltrane var som intervjuobjekt, (jag stötte på en transkriberad intervju med honom där han mest sa u-huh och mm-hm) lika magisk kan han vara med sin sax, sin mouthpiece. Och det har lätt till en närmast fundamentalistisk dyrkan av honom. Inte nog med att han delar initialer med Jesus Kristus själv, i San Fransiscos The Saint John Coltrane African Orthodox Church har han varit helgonförklarad sedan 1971.
På denna länk har någon synkat (nästan) texten till musiken. Släck ned i rummet, ta bort alla distraherande inslag och möt Trane när han är som bäst. Jah!
http://www.youtube.com/watch?v=CpID_ZhA3Uw
John Coltranes låt Psalm hittar du på klasikern A Love Supreme från 1964.
P.s. Missa inte den enda skivan som John Coltrane gjorde tillsammans med den gamle croonern Johnny Hartman. Sök, sök, sök!
