thesong

Förutom så kallade ”kreativa meningsskiljaktigheter” är ett frekvent skäl till att pop/rockstjärnor hoppar av (eller blir kickade från) sina framgångsrika band utan tvivel pengar (med risk för att låta matematisk: inkomstens relation till allt dyrare och excentriska vanor).

 

Att the king of pop ville ha ett eget Neverland eller skänkte heliga elefanter till sina buddies är ju populärkulturell kuriosa som livar upp. Men nog var det bortom all ekonomisk rimlighet. I och för sig hade ju Jacko inget band att hoppa av ifrån – där hamnade vi lite off topic.

 

Peter Greens avhopp från Fleetwood Mac – som säkert gett en och annan vinyleremit sömnlösa nätter – verkar vara ett avsteg från tidigare nämnda formel. Snarare är det grundat på en rätt så mycket äldre insikt, myntat av en viss Markus; Att det är lättare för en kamel att ta sig igenom ett nålsöga än för den rike att få tillträde till Guds rike.

 

Runt 1967 var Peter Green igång med guran (han var exempelvis en kort tid med i samma band som en purung Rod Stewart) och hamnade snart som ersättare för Clapton i John Mayalls Bluesbreakers. En drömsits kan tyckas (brittiska bluesvågen rullade bra) men snart hade Green något nytt på gång: Fleetwood Mac. I slutet av sextiotalet växer deras popularitet och det måste ha varit med känslan att the world is your oyster som det unga bandet flummade loss i konserthallarna.

Peter Green bluesar loss med BB King. Katten i mitten är för mig okänd.

 

 

Självklart var Green en nyckel till framgångarna. Vilken status har han idag? Tja, han huserar i Rock n Roll Hall of Fame och omnämns ofta som en av rockens skickligaste och mest personliga gitarrister. Själv har han dock sagt att han inte var mycket till låtskrivare. Ändå är det få som tänker på att Green exempelvis är originalkompositör till Black Magic Woman, Santanas gamla megahit.

 

Redan i mellanstadieåldern, när man hade bytt Mora Träsks tigerjakt mot Kiss Creatures of the Night ungefär, så minns jag att vissa (rock)låtar bet sig fast så mycket hårdare än andra. Svaret: de innehöll riff som framkallade en känsla av ren jädra shock and awe!

 

Bra exempel som man minns var t ex Thin Lizzys ”Cold Sweat”, Motorheads ”Jailbait” och Toni Iommis trögtunga stick i ”Children of the Grave”. Och definitivt den låt som den här krönikan borde handla om: ”The Green Manalishi (with the Two-Prong Crown)”.

 

Visserligen växte jag upp med metalbandet Judas Priest (rätt kända) version av den här låten (Fleetwood Mac var definitivt en otrampad stig). Jag minns det: När herrar Tipton och Downing vred upp sina Flying V:s till bålgeting-nivå i denna den grymmaste av Peter Green-låtar så var den osvikliga känslan där igen – shock and awe.

 

Författaren och musikälskaren Nick Hornby skrev en gång att om han någon gång i framtiden skulle stöta på en utomjording som undrade vad rockmusik var så skulle han spela Led Zeppelins ”Heartbreaker”. Detta för det fantastiska öppningsriffet Ba, Ba, Ba, Ba-Ba-Ba, Ba-Ba-Ba-Ba-Ba, Ba, Ba-Ba-Ba.

 

Visst, det hade väl varit en skaplig extra-terrestriell eye-opener. Men tur att Hornby inte valde ”The Green Manalishi”, för då hade rymdvarelserna inte bara vetat vad rock var, de hade nog ”skittit i brackan” för att slänga in ett gammalt Gustav Vasa-citat.

 

Now when the day goes to sleep, and the full moon looks

Ba, Ba-Ba, Ba-Ba, Ba, Ba, Ba, Bah!

The night is so black that the darkness cooks

Ba, Ba-Ba, Ba-Ba, Ba, Ba, Ba, Bah!

 

Droger sabbar det mesta och det vet nog Peter Green mer än många. I skarven 69-70 börjar han sopa i sig större kvantiteter LSD och svidar om till ”long flowing robes”. Han finner Gud och bär ett stort krucifix om halsen. Och sedan blir det riktigt far out: Enligt uppgift upplever Green att han i en drogdimmig dröm får besök av en stor grön vovve som han själv förstår en symbol för ondskan själv och roten till allt ont i världen: pengar. Senare har han en vision av en ängel med ett svältande Biafra-barn i sina armar och det är då idén föds (som hans bandkamrater först gick med på men till slut vägrade ställa upp på): Att bandet skulle ge bort alla sina slantar till välgörenhet.

 

Som en epitaf över sin tid i Fleetwood Mac (avhopp 1970) och som en uppgörelse med knarkdemonerna och förvirringen skriver Green ”The Green Manalishi (with the Two-Prong Crown)”, och Fleetwood Macs originalversion överträffar såklart andra försök. Originalet är mörkare, friare, skörare och tyngre.

 

Låttiteln är superskum och har tolkats som en hänvisning till den gröna hunden i drömmen, pengar (”greens”/”greenbacks”), en underground-drog som sägs ha cirkulerat vid den här tiden och som kallades ”the green manalishi”, eller något helt annat ofog. Kanske inte ens Peter Green är helt säker.

 

Fleetwood Mac blev senare (utan Peter Green) mer av ett popband än en bluesjoint och faktum är att bandets platta ”Rumours” (1977) är den tredje mest sålda plattan på hela sjuttiotalet. Miljonerna lär ha rullat in. Och den här gången stannade de på banken.

 

Nedan: Låten i fråga!

http://www.youtube.com/watch?v=kTvKaLW5bu8

/ Tomas