thesong

Tänk om man hade fått vara med på sextiotalet! Tänk om man hade fått vara med runt förra sekelskiftet! Sådant här hör man lite då och då i kulturkonversationer. Nåja. Egentligen är nog de flesta rätt så tillfreds i sin egen tid, men jag antar att det svider lite i själen att ha snuvats på storheter som Arthur Miller och bröderna Lumiere, eller för den delen Joplin och månlandningen – i sin egen tid! För om man hänförs av dem i efterhand; hur fränt hade det inte varit när det var the new shit? I och för sig glöms det gärna bort i dessa kvasi-nostalgiska diskussioner att det kanske inte hade varit lika kul att TBC eller Kubakrisen också var the new shit.

 

Men som filosofen Hegel skrev: ”Minervas uggla flyger först i skymningen” (ett typiskt Hegel-uttalande). Vår kunskap och överblick över nuet är begränsad – vi måste oundvikligen blicka bakåt för att nå insikt. Så häng med.

 

Idag ska vi blicka bakåt för att hitta något på allvar spännande (och lite skrämmande) och då räcker varken Joplin eller Tchaikovsky till. Det finns haIvmesyrer och så riktiga avantgardister, som i dagens krönika: möt Alexander Skrjabin.

 

Alexander Skrjabin

 

 

Född 1872 i Ryssland i en typisk rysk släkt befolkad av mer eller mindre lungsjuka militärer, var Skrjabin känd som den minsta och klenaste av pojkarna i grannskapet. Enligt uppgift var han som barn asocial och deltog inte mycket i lek: i stället satt han hemma i lägenheten i Moskva, där han byggde egna pianon (!) och hamrade fram prematura musikstycken. En anekdot om Skrjabin är att han som pojke försöker få ihop ett körstycke med kvarterets barn, vilket slutar i tårar och raseri.

 

Som rekryt är Skrjabin (med sin fysik) förstås oduglig. Men Skrjabin har förstås sedan länge köpt läget: han måste satsa på klaviaturet istället för ”Stalin-orgeln”, så att säga. Och han är envis. Trots sina välkänt små händer, som på pianot ”knappt klarade av att nå en nona”, övar han på föregångaren Frans Liszts stycken till den grad att han poppar senor i ena handen och av läkare döms ut som fortsatt pianist.

 

Men skam den som ger sig. Skrjabin har sin alldeles egna vision om musik. Han vill göra upp med dur såväl som moll och han blir någon slags rysk musikalisk symbolist som avfärdar efterföljarna Prokofiev och Stravinskij (knappast easy listening i sig) som flata.

Skrabin, som i sina anteckningsböcker konstaterat att ”Jag är Gud”, är verkligen ute på några av sekelskiftets mest dristiga musikaliska uppdrag. I Le Poème de l' extase är ambitionen att tonsätta en utdragen Kosmisk Orgasm, med en fortissimo-upplösning på inte mindre än femtiotre takter i ren C-dur. Det här ni, det är skapande minsann. Eller som poeten Woody Allen belåtet konstaterar i Annie Hall (efter ett ligg): ”There goes another novel”.

Skrjabin börjar gradvis att sugas in i filosofins och metafysikens värld och han har kallats både mystiker, teosof och teurg (vad nu det är). Detta tar sig konkreta uttryck i att Skrjabin nog kan kallas för 1900-talets första multimedia-artist. Han uppfinner nämligen en ”ljusorgel” där varje ton har en färg som projiceras på en duk under framförandet. Dobre!

 

Skrjabins ljusorgel. Tänk om Ray Manzarek hade haft en sån här i The Doors!

 

Nej, Skrjabin skojade man inte med. Han hade allvarliga visioner. En anekdot berättar om Skrjabins syn på toners och färgers samband och hur han diskuterar detta med en kollega. Tydligen ”var tonsättarna uppenbarligen inte överens om vilka färger som var inblandade. Båda menade att tonarten D-dur var gyllenbrun, men Skrjabin kopplade Ess-dur till purpurröd medan Rimskij-Korsakov föredrog blått”. Europa står inför skotten i Sarajevo och brinnande världskrig, men dessa herrar har minsann andra saker att tänka på!

Är inte det här en blogg om låtar? Jo, mestadels, och vad vi nu kommer in på är en låt väl värd att höra. Tyvärr är detta stört omöjligt eftersom bara ett intro tydligen existerar. Ödets ironi hindrar oss från att ta del av Skrjabins grandiosa, slutliga mästerverk: han hann nämligen dö 1915 av ett insektsbett på läppen.

 

Mästerverket i fråga, Mysterium, är så extremt ambitiöst att det nästan inte kan begripas. Det är så extremt ambitiöst att det skulle få Steven Spielbergs Amistad att framstå som en glesbygdsrevy i jämförelse. Det skulle få Matt Bellamy i Muse att framstå som en äppelknyckande byfåne i jämförelse. Och då är det ambitiöst.

I Cameron Crowes film Almost Famous (om ett någorlunda ambitiöst band) finns en scen där en LSD-spetsad bandmedlem (lead-gitarristen) står på en taknock och vrålar ”I am a golden god! I am a golden god!”. Kom igen. Skrjabin hade bara fnyst åt det där. Han, den självutnämnde visionäre guden, hade med sitt skapande helt andra nivåer i sikte. Här räckte inga hustak till – han skulle ta sin symfoni till Himalayas toppar!

Ja, ni läste rätt. Skrjabins sista verk My sterium var tänkt att framföras bland Himalayas högsta berg (som då inte ens bestigits). Det skriver han själv. Och det skulle framföras av en orkester på nästan tusen man och pågå en hel jädra vecka! Högt däruppe i massiven skulle det spelas, dansas och liras på ljusorglar tills hela rasket skulle uppgå i en ”religiös syntes av alla konstarter som skulle förebåda den nya världens födelse” och musiker såväl som publik skulle uppstå som en ny, renare och tidigare okänd livsform. Nu fick ju Skrjabins folk Lenin, Stalin och två världskrig i stället, men det är en annan historia.

Tack, Skrjabin ”för din låga, och för din förmåga” (för att citera Bellman). Det här tyvärr inställda ryska höghöjdspartyt framstår onekligen som the mother of all Woodstocks. Fan, man skulle varit där!