thesong

Den som tror att Iggy Pop är kungen av raw power får tänka om. Kom ihåg det, för nu börjar vi i en annan ände.
     Det vore förmodligen nyttigt för alla musiklyssnare att någon gång ställa sig dessa två frågor: Hur mycket trix tål jag? Hur svårlyssnad får musik egentligen vara? Tja, befinner man sig i en musikalisk proggrockfas kan man vara hur tolerant som helst. Ta till exempel min egen relation till det amerikanska hårdrocksbandet Dream Theater. När en god vän 1993 dök upp med ett färskt exemplar av deras Live at the Marquee inleddes en ganska långvarig kärleksaffär som dock ändå var dömd att till sist ta slut.
     Det blev nämligen för mycket trix. Någonstans på vägen hade en situation uppstått där låtarna klivit in som små oansenliga passagerare på ett kilometerlångt, tuff-tufftåg av trix. Och det var till exempel anledningen till att jag såg DT:s två första Sverigekonserter men inte den tredje. Och kanske är det så: har man väl fått trixsjukan är det svårt att bli såld igen fullt ut. Och det är då en tröttkörd Dream Theaterlyssnare eventuellt återupptäcker ett band som Rush exempelvis, som kännetecknas av trixbalans.
     TOOL:s musik är knappast lättsmält den heller. Men det är svårt att diskutera TOOL eftersom lyssnare tycks ha så olika uppfattning om hur de låter (det kanske är en storhet för ett band). Men först: en kort recap om TOOL.
     Bandet bildades i Los Angeles runt 1990 där det slumpade sig så att Tom Morello från Rage Against the Machine agerade matchmaker. Han var dock aldrig med i bandet. Efter det obligatoriska demostadiet släppte de sin första platta, Opiate, 1992. Efterföljande album hette Undertow (1993) och Aenima (1996) m.fl. Enkelt talat (vilket är omöjligt) kännetecknas bandet av hård rock/metalmusik av ofta ganska krånglig och mystisk art. Deras videos som inte sällan är av stop-motionkaraktär befolkas gärna av sadistiska små dockor (ok det var en generalisering!).
     Förr fanns det en trevlig men lite smutsig skivbutik i Linköping som hette Get Back Records. Den låg på Platensgatan och var ett sådant där ställe dit man åkte med flickvännen på lördagarna för att lyssna på begagnade och eventuellt köpbara skivor. Bland många andra skivor genom åren upptäckte jag TOOL:s Undertowplatta där, det måste ha varit -94 eller -95. Men Undertow var svår att fastna för visade det sig. Jag tror att jag återvände säkert sex-sju gånger för att lyssna på den, över en period på förmodligen flera månader men jag fick tacksamt nog aldrig någon gliring av personalen.
     Anledningen till denna tvekan, sett så här i efterhand, måste ha varit min kärlek för fingrunge. Jag var helt enkelt så nere i den fingrunge som kanske främst symboliseras av band som Mother Love Bone och tidiga Pearl Jam. Det är grungerock med en fot kvar i det blanka 80-talet om man jämför med fulgrunge som Mudhoney och Nirvana. Men till slut fastnade jag alltså för TOOL:s Undertow och det är och förblir deras mästerverk i mina ögon.
     Det är värt ett tappert försök att dela in TOOL:s karriär i tre kronologiska faser: låt oss kalla dem:

 

1. spasm-metall
2. ångestgrunge
3. malande psykoanalys

 

Det är lite kul att de har behärskat samtliga varianter riktigt bra. De lyssnare som upptäckt TOOL först genom Lateralus eller 10 000 days hisnar kanske över hur djupa, laddade, symboliska och stundtals urtrixiga de är. Då bör du gräva till botten av verktygslådan, tillbaka till spasm-metallfasen. De beskrev exempelvis själva vid något tillfälle Opiate-plattan som slam and bang heavy metal, en inte så dum benämning och klart är att i förstafasen har de mycket roligare.
     Albumet Opiate, där en liveversion av Jerk-off (se rubriken) ingår, är ett bra exempel på det TOOL jag tjatar om. Det här var en tid långt innan sångaren Maynard James Keenan målade sig blå och började mässa om allas vårt tredje öga: 1992 kunde man komma långt med en tuppkam och ett par läderkallingar. Det här var en tid långt innan Keenan bestämt sig för att live stå längst bak i skuggan av Danny Careys trumset. I intervjuer pratade han hellre om att TOOL is exaxctly what it sounds like. Its a big dick. Its a wrench.
     Det är någonstans här som jag börjar vackla i min syn på bandet. Vilka är de egentligen? Är de en kolsvart, filosofisk tankesmedja, eller ett gäng ironiska pranksters från sunny L.A? Deras tidigare material är ju späckat med distans och vass attityd, som i låten Hush från Opiate-plattan, där Keenan efter ett inledande, långt fuck you-vrål nasalt konstaterar att I cant say what I want to, even if Im not serious. Tidiga TOOL må vara irriterade på ditt och datt men de har kul. De gillar komikern Bill Hicks och på Undertow gömmer de ett spår där en påhittad pastor påstår att han vid skördetid genom gud har hört the cries of the carrots. Och de presenterar ordlekar i cd-häftena i stil med see you auntie (kan utläsas cunt). Ok, den sista var från den senare Aenima (1996), de har kanske inte tappat humorn helt. Kanske ska vi skylla allt det här på trummisen Danny Carey, han som spelade med Pygme Love Circus och Green Jelly? Det låter ju misstänkt.
     I Jerk-off, som den här krönikan borde handla om, lägger TOOL rabarber på allt som kan kallas för raw power och de visar att de kan slå alla hårdare-än-hårda band på fingrarna, bara de är till räckligt angelägna. Jerk-off är rakt på sak: Keenan har retat upp sig på någon, och det till den grad att han tänker ta lagen i egna händer:

 

If consequences dictate, my course of action I should

I should play God and just, shoot you myself

 

Lille Keenan är asförbannad och det hörs. Han spottar och fräser om total assholes och jerk-offs just like you och skapar tillsammans med Carey, Jones och DAmour en tung, elak och oförglömligt bra låt, som är hårt kompromisslös men också precis lagom melodisk. Och ganska trixfri.
     Och vilken röst han har Maynard James Keenan! Nervig och ursinnig. Den lille frontmannen kanske inte har ett extra öga, men möjligtvis tre lungor. Att man, som jag gjort många gånger, spolat fram och tillbaka i låten bara för att få höra vissa av hans utdragna skrik, måste vara ett gott betyg.

 

Ovan: Keenan, denna gång i boxers deluxe.

Låten Jerk-off hittar du på TOOL:s album Opiate (1992).
Höjdpunkter ur bandets andra faser är låtar som Sober från albumet Undertow och Eulogy från albumet Aenima. Kolla upp dem också.

 

/ Tomas