thesong

Alla som sysslat med musik, från demopostande tonåringar till firade stjärnor, har någon gång garanterat spytt galla över musikbranschen. Man brukar orera om hur illa det blivit, med pengagalna skivbolag som vill slita och slänga och omstöpa de stackars kreativa och hudlösa genier där ute, som själva bara längtar efter några lyssnare och lite integritet. Då skulle ni varit med på femtiotalet, på Jimmy Jones tid. Fast vi tar det väl från början.
      I Birmingham, Alabama, tjugo år innan en viss Martin Luther King sköts, växte han upp, Jimmy Jones. Från den svarta södern, uppfödd på kyrkokörer och steppdans, flyttade Jimmy vid tolv års ålder med familj till New York. Snart var han engagerad i group singing av en tidstypisk sort: hundratals konstellationer av unga svarta män, noggrant sammansatta från bas till tenor, tävlade på den här tiden med varandra om att trollbinda den amerikanska publiken med sina honungslena stämmor.
     På ett sätt känns det här som en lite mytomspunnen och magiskt avlägsen tid, en tid där skivbolagen hette sådana saker som Apollo, Savoy och Roulette, men branschen levde, hör och häpna, efter ett enda bud: make or break. Och under ytan var det fullt krig mellan band som hette saker som The Nitecaps, The Belvederes, The Vocaleers, The Chestnuts, The Mellows, The Rivieras, The Impalas, The Sparks of Rhythm, The Pretenders, The Penguins, The Cadets, The Keynotes, The Squires och The Dominoes. Konkurrens fanns med andra ord och ibland stal de helt sonika medlemmar av varandra för att, så att säga, toppa laget (ett exempel på en rejäl toppning är sammanslagningen av The Dells och The Orphonics till The Delfonics).
     Hur som helst, det är i den här östkustbaserade cirkusen av musik och business som en liten fräck trollkarl vid namn Jimmy Jones äntrar scenen. Siktet tycks inställt högt, och detta är en sångare som tar sig fram: han går med i band som The Berliners (ja, de hade bildats på en armébas i Västtyskland), som efter bråk blir The Sparks of Rhythm. Efter endast några månader lämnar dock Jones den tungrodda båten för att 1956 bilda The Savoys (tvångsdöpta efter skivbolaget). Så småningom blev de The Pretenders (på Savoys konkurrent Rama Records), sedan följde mera oenigheter och de hamnade på Whirling Disc och sedan (1957) på det nybildade Arrow Records, där de nu plötsligt hette The Jones Boys (Jimmy var säkerligen nöjd med att figurera i bandnamnet).
      Men till slut, när låten Handy Man blir en stor hit i September 1959, är det med Jimmy Jones som soloartist. Reaktionen är kraftfull: I princip alla bolag Jimmy spelat in något för passar nu på att släppa låtar i hans namn för att kunna skära sig en slice av framgångskakan. På bolaget Savoy fanns till och med sedan tidigare en annan Jimmy Jones (en gospelbas) som nu fick ett oväntat uppsving. Utöver detta blev Jimmy Jones (den rätte) stämd av Arrow för att låten Whistling Man, som de utan framgång tidigare släppt med honom, i stort sett var samma låt som Handy Man. Säkert fanns det de som också hyste personligt agg till Jones. Exempelvis hade Jimmy under tiden i The Savoys fått en låt av Joe Duncan i The Vocaleers som med ny titel släpptes av Savoy. Och hoppsan, på skivan är en viss Jimmy Jones ensam kompositör. Men då hade Duncan redan kallats ut i krig och i krig och kärlek är som bekant allt tillåtet.
      Och nu till låten. Uppföljaren till Handy Man blev Good Timing, en låt som också red högt på de amerikanska listorna. Men vänta nu, tänker ni: skulle inte den här sabla bloggen handla om världens bästa låtar? Inte kan han väl på allvar mena att en sockrat klämkäck doo-wop-popbagatell från 1960 kvalar in där?
      Rätt. Men den är så skojig. Häng med. Temat är timing, det förstår vi om inte annat i den välrepresenterade refrängen:

 

Oh you need, timing

A tick a tick a tick a good, timing

A tock a tock a tock a tock a

Timing is the thing, its true

Good timing brought me to you

Refrängen kan verka ytlig (jo tack), men man undrar om inte den här låten trots allt har vissa folkbildande ambitioner. Här finner vi verser bortom love, heartbreak, och annat dravel:

 

Vers 1:

If little little David hadnt grabbed that stone

Lying there on the ground

Big Goliath might have stomped on him

Instead of the other way round

But he had, just det: timing.

 

Vers 2:

Who in the world might have ever known

What Columbus could do

If Queen Isabella hadnt hocked her jewels

In 1492

But she had, ni har gissat det: timing

 

Här skymtar vi en ny Jimmy Jones: pedagogen som bygger sitt budskap på historisk och mytologisk grund. Få poplåtar idag har sådana här referenser. Låtens uppbyggnad är annars klassisk: Ett fenomen uppmärksammas i vers 1, som sen med andra exempel/situationer repeteras i följande verser, allt för att slutsatsen sedan hamras in i ett antal refränger.
     Att Jimmy Jones inte är särskilt politiskt korrekt (med tanke på det brutala övertagande av den amerikanska kontinenten som följde i fotspåren av Columbus timing) får vi förlåta honom. Han är trots allt en del av en musikalisk skola som är totalt bekymmersfri. Den är mera bekymmersfri än William H Macy i Pleasantville (åtminstone i filmens första halva) och det vill inte säga lite. Den är till och med mera bekymmersfri än den forne smörsångaren Nat King Cole, som ju manade oss till leenden, vad som än hände. Bekymmersfritt och festligt var helt enkelt trenden, eller vad sägs om låttitlar från åren runt 1960 som Loose Caboose, Chop Chop Boom, Yama Yama Pretty Mama, Bamboo Rock n roll och Chickee Wah Wah.
      Det är lätt att föreställa sig Jimmy Jones som en uppklädd historielärare, som med pomada i håret, ett swell i varje mening och en falsett från en högre dimension, minner oss om att det är timing som är det viktigaste i livet. Hans expressivitet och showmanship lyser klart i denna anonyma återgivning av en konsertupplevelse från 1960, som jag kommit över: I couldn? have told from the record I bought just what I was in for: a guy who danced all over the stage, did flips and splits, all sorts of things I had never seen before.
      Ja, med sin fantastiska heliumtenor och sitt utspel som vore han Ben Harpers pcp-spetsade farbror känns det som att han vid den här tiden skulle kunnat besegra vilken presidentkandidat som helst, och det bara på slogans om timing. Och med tanke på vissa politiska kandidaters sorgfria försäkringar om guld och gröna skogar, roar det också att veta att bakom fasaden döljer sig en värld av vassa armbågar. Fråga Jimmy Handy Man Jones.

 

Nedan: Fel Jimmy Jones

 

 

 Nedan: definitivt fel Jimmy Jones!

 

Nedan: Rätt Jimmy Jones!

 

Singeln Good Timing från 1960 är möjlig att hitta på de större torrentsajterna bara man letar lite. Gör det.

 

/ Tomas